Utdrag

Den el-ändiga sagan

Prolog
Ute var det svart som i en julklappssäck. Det skulle när som helst bli midnatt men det lilla kontoret i det grottlika källarrummet badade ännu i skenet av trettio stearinljus. Den vackert snidade moraklockan slog sina tolv tunga och trötta slag och skrivbordet satt orubbligt fast under tyngden av böckerna om rymden, dataspel och matematik.
Trätoffelklädda fötter hasade den gnisslande stolen fram och tillbaka mellan skrivbordet och dataskärmens tekniska ritningar. Det knastrade lite när de klotrunda hjulen rullade över små högar av sågspån. Mannen drog sin svartklädda hand genom sitt toviga hår och kliade sig i nacken. Framför honom låg ett rutigt papper fullt med små prydliga uträkningar av svåra tal. Ögonbrynen drogs koncentrerat ihop över näsroten innan ett leende spred sig över hans ansikte. Om alla beräkningar stämde skulle hans fantastiska plan snart kunna förverkligas!
Han vände sig om och fortsatte ivrigt tälja på sin träbit.

Kapitel 1
Novembermörkret vägrade envist flytta på sig. Det låg nästan som ett fuktigt täcke över hela Sverige. Det gjorde det svårt för den stackars tisdagsmorgonen att gry. Kanske kändes det rentav extra tungt just över Småland. För tittar man efter riktigt noga på kartan ser man hur självaste Kalmar län ligger där med sin höga hatt nertryckt över öronen och hela vägen mot näsan. Det är där, precis i kinden på länsgubben, som Hultsfred ligger.
I utkanten av samhället, där tallskogsgränsen börjar, finns ett bostadsområde som kallas Fyrkanten. Det heter så eftersom husen ligger i en fyrkant som omringar en lekpark med gungor, några höga tallar, en klätterställning, ett par sandlådor, en basketplan, en cykelkarusell, ett gungbräde och två jättestora stenar som är perfekta att använda som riddarborgar.

                                                           Ω

I ett av husen i Fyrkanten bodde familjen Jansson. Det var pappa som hette Bo, mamma som hette Carina, storebror Hektor och lillasyster Adora. Det är hos dem, eller inne på den sjuåriga Adora Janssons rum för att vara exakt, som Den el-ändiga sagan börjar. Just denna novembervåta tisdag. Och sagan börjar med att väckarklockan ringer prick klockan sju.
 

 

 Och hon gav sig inte.

Här kan du höra ett litet utdrag ur boken om du inte orkar läsa själv. Kapitlet är en bit in i boken och det handlar om stan. Jag skyller lite av kvaliteten på tekniken och resten på mig själv.

Kapitel 1
Marken var mjuk av multna barr. Tallarna runt omkring påminde om pelare som höll upp himlens oändliga tak genom att balansera det på sina kronor. Det var ännu kyligt i luften och stenen jag satt på sög i sig min värme så hungrigt att det kittlades. Tjärnens svarta djup låg stilla och på ytan flöt reflektionerna från gräset och trädtopparna i närheten. Skogen speglade sig lika fåfängt som jag.
Det prasslade till i gräset bakom mig. En kvist knäcktes och vem det än var snubblade till med en dämpad förbannelse mellan tänderna. Strax därpå tittade spegelbilden till ett tovigt, turkost burr fram i vattenbrynet alldeles intill min egen. Jag såg upp och mötte det förlägna knyttets blick med ett leende. Han stoppade blygt händerna i sina svarta rockfickor och bugade djupt.
”God morgon, Frank N. Sten”, log jag.
”God morgon, Skogsfrun.”
Det kanske bara var inbillning men såg han inte ut att vara mörkare under ögonen än vanligt? Jag ville inte fråga honom om orsaken eftersom svaret förmodligen skulle innehålla ursäkter bestående av både graniter och torkad svamp. Fast det var förstås väldigt sällan det ena inte gav det andra.
”Älvira hjälpte mig lite med de sista bitarna för att lätta upp den”, berättade han för kängorna. ”Jag ville att du skulle höra visan först. D-du vet, den handlar ju om dig … Den heter Fatal sackaros och är tillägnad ditt klingande skratt.”
Jag höjde ett ögonbryn och fuktade läpparna men han drog ett hastigt andetag och öppnade munnen innan jag hann avbryta.
Vandöd av längtan efter ännu mer
sitter du på stubben alla vårar

Kanske var det lika bra att jag inte hann svara. Det var naturligtvis oemotståndligt smickrande, men jag kunde inte påstå att jag njöt av att höra ett knytt sjunga. Sången ekade fram i öronen som från botten av Ravinen. Varje röst lät som tre och de jagade varandra med huggtänder och slipad flinta.
lämnad och bedragen till och med av dina tårar.
Hon ser åtrån, men mot dig bara ler.

Han plockade fram en svart ros inifrån rocken och höll den under nosen.
Törs du nosa på den ensamma skogsstjärnan?
Vågar du smaka hennes varma kåda?
Mot hennes skönhet kan ingen spjärna.
Ber du: ’snälla, rara och stensöta’
blir du bara bunden av den dunkla klådan.
Hennes lockar leder dig enkelt vilse
sedan är hon den enda du vill se.

Tonen dog ut och Frank N. Sten utstrålade samma allvar som en djuphavsgrav innan han kvickt snodde runt på klacken och sprang iväg. Jag drog en lättnadens suck. Vilken tur att han inte hade haft med sig hela bandet! Det var tillräckligt nedslående att höra den nakna sången. Men knytt hade under åren kommit till smärtsam insikt om alla andra arters bristande musikalitet och slutat vänta sig några applåder från sina åhörare. Så sent som förra året hade ett helt lämmeltåg störtat sig ner i Ravinen enbart på grund av risken att behöva lyssna på extranumret. Fast jag fick medge att det här utan tvekan var en av Frank N. Stens bästa texter.
Jag rycktes upp från mina tankar när Skogen tystnade på det där speciella sättet som tystnaden lägger sig då älvor sjunger. Det är endast ett fåtal varelser som kan höra deras sång och det är en öppen fråga om vi andra ska sörja eller glädjas. Men jag hade fått flera av deras visor upplästa för mig under regniga och dystra kvällar. Den sortens kvällar som bäst tillbringades kurande under täta granar tillsammans med goda vänner. Då man berättade för varandra om vad som setts eller skett medan tiden på något vis både gick och stod stilla. Just den här visan handlade tydligen om min mormors mor. Kanske var det bara något de försökte lura i mig. Älvor hade den sortens humor. Det spelade egentligen ingen roll, jag var mest nyfiken på hur den lät.
Flera hundra älvor fattade varandras händer och ledde långdansen ut över Tjärnens yta. Ledet böljade av och an innan det bröts upp i mindre enheter. De flöt fram genom luften i virvlar eller likt blommor på väg att slå ut. Det sista grådaskiga mörkret utgjorde en perfekt kontrast till deras vackra, bländvita uppvisningskläder. När det första ljuset till sist trängde fram mellan träden bildade älvorna en tät dimma och drev iväg med vinden.
Solen tycktes sträcka på sig innan den såg upp över horisontens kant och kastade macka med sina strålar över det svarta vattnet. Medan den hivade sig upp mot himlen bjöd den generöst på sin morgonföreställning; sköt sitt sprakande fyrverkeri över himlen. Det var ett öronbedövande knastrande och muller som fick kådan i Skogens stammar att forsa fram, helt ur balans. Min bark knottrades vid den plötsliga värmens beröring och drog i sig den nya dagen.
En liten bit bort planerade några koltrastar dagens barnpassning och arbete. Det kvittrade och pep överallt i trädtopparna. Fåglarna brukade alltid vilja komma igång med dagen direkt. Många andra djur gjorde sig inte samma brådska för när dagen väl har börjat gry ska den sällan någonvars.
En älg lufsade nyvaket fram till stranden en bit bort. Byborna brukade kalla den för ”Skogens konung”, eller inte just den här förvisso, utan snarare allihop. Jag var inte säker på hur byborna tänkte sig hierarkin, men eftersom jag inte tog lätt på någonting av den här naturen sänkte jag respektfullt mitt huvud. Ärling bugade tillbaka med en vördnadsfull nick.
”Jag beklagar verkligen din förlust av Ällen”, ropade jag åt honom. ”Tyvärr var det nödvändigt.”
Jag hade diskuterat saken länge med Mig Själv. Hon var överens.
Ärling svarade inte genast utan drack bara sitt vatten, lät det släcka törsten. Sedan såg han upp och lade huvudet på sned. Älgar hade vanligtvis svårt att tala med andra varelser eftersom inte särskilt många intresserade sig för vad de hade att säga. Men den blick Ärling gav mig sade mer än vad han yttrat i hela sitt liv. Jag vinkade handfallet när han gick sin väg. Visst saknade jag också Ällen och hennes sprudlande sätt, för att ha varit en älg. Det var bara det att med makt kom ansvar och jag måste göra vad som var bäst för flest. Mamma sade alltid att … hon brukade väl prata om … Få se nu. Jag ansträngde mig för att försöka minnas hennes röst. Om den var mörk eller ljus, vilket tonläge hon använde. Hur hon uttalade mitt namn. Men det var omöjligt att väcka minnena ur dess dunkla dvala.
Harald hoppade upp i min famn och pockade på uppmärksamhet med klorna mot mina nakna lår. Jag välkomnade avbrottet och snusade in nosen i harens päls. Kopparfärgat hår föll fram och omslöt oss som i en liten grotta. Vi satt stilla bortsett från att Haralds bakben gled av mitt knä gång på gång.
Många fler djur samlades runt Tjärnens stränder allteftersom de vaknade. De flesta av nattens varelser var redan hemma och omstoppade, men några av de sista nattsuddarna vinglade förbi oss eller rätt in i någon. De var så trötta att det inte ens var säkert att de skulle hitta hem. En grävling traskade rakt in i ett träd. Fötterna fortsatte gå trots att kroppen inte längre kom någonvars. Jag såg mig om efter någon som kunde väcka henne, men just då damp det ner en fjolårsuggla från skyn, bara ett litet stycke från mina fötter. Dunsen fick grävlingen att rycka till och flytta sig i sidled bara precis så mycket som krävdes för att komma runt trädet. Jag såg sorgset på det som var kvar av ugglan. Han måste ha glömt bort att han var i luften och somnat. Några flugor surrade slött över resterna. Jag förlorade ganska många på det här sättet. De somnade där de stod och gick, ett oemotståndligt lätt byte. Men det var inte min sak att reda ut. Det var en sak mellan de olika arterna. Jag såg bara till att deras överenskommelser respekterades.
Koltrastarna hade till slut gjort upp sin planering och började verkställa den så smått. Medan de andra fåglarna gav sig av på sitt kunde jag höra hur pappa koltrast drillade sina ungar i oregelbundna fågelläten. De hade ett otroligt vackert språk. Jag önskade att jag kunde sitta här hela dagen och lyssna, men det fanns alltför många saker att göra. Djupt inom mig kunde jag ana hur till och med byborna vaknade till.
Harald vädrade och viftade försiktigt på öronen innan han hastigt skuttade iväg. Bara ett ögonblick senare landade den ståtliga Spillkråkan i skinande svart fjäderdräkt och flammande rött huvud alldeles intill mig. Dagens följeslagare spände ut vingarna i dess fulla vidd till en elegant bugning. Han rätade på sig med den absoluta värdigheten hos den som på något sätt alltid funnits på sin post. Bror vred på sitt huvud och mötte min blick med sitt ena öga. Det fanns inget trots i det, sådant var för gröngölingar och andra kusiner från landet, snarare var det glimten hos den som vet allt om att formaliteter inte betydde någonting för oss som utövade dem. Utan att de fanns till enbart för att ge trygghet åt alla som såg på. Jag bestämde mig för att inte uppmuntra honom utan reste mig bara och tackade stenen för dess vänlighet.
Solen nådde en bra bit upp på himlen och ljudet från föreställningen ebbade ut. Jag applåderade den och tyckte för ett ögonblick att ett moln gled förbi i en blinkning. Barken lapade i sig värmen. Njutningen slingrade sig fram över stammen, likt en orm på flykt. Med ett leende sträckte jag på mig och kände hur stelheten efter natten försvann. Det var som att dra de första djupa andetagen i friheten ovan jord efter att äntligen ha lockats ut ur sin frökapsel. Känslan av frid infann sig i kärnveden. Den vred sig, snodde runt och växte sig större likt en snöboll i rullning. Till slut var den alltför stor för att få plats i mitt bröst. Jag föll ner på knä och strök handen över marken, band den till att utgöra grund för den utlysta friden. Inom mig knöt jag samman markens räckvidd med trädens. Det tycktes inte vara nog för att bli kvitt känslan av att kunna spricka. Jag gav Spillkråkan en nick och följde honom i tanken upp mot den gränslösa himlen. Frid var utlyst över hela Skogen, från högsta punkten till den lägsta och i varje väderstreck. Under de kommande dagarna fick ingen skada någon annan utan att ställas till svars inför mig.
Jag reste mig upp och tog blicken från Bror som gled fram och tillbaka över himlen ovanför. Hans fart fanns redan inom mig då jag satte av. Trampdynorna slog lätt i marken medan vinden lekte i mitt hår.


Är du intresserad av poesi? Det är Jasmines pojkvän Mattias också. Här kan du glädja dig åt hans bidrag till finkulturen eller gärna bidra själv.