Persongalleri för mina böcker

"Den el-ändiga sagan"

Adora Jansson
Adora föddes i Korea men adopterades av makarna Carina och Bosse Jansson redan som bebis. Hon är nu sju år och har börjat i första klass på Lindblomsskolan i Hultsfred. Det roligaste hon vet är att träna men det är inte så dumt att leka med kompisarna Lisa och Vilma heller. Fast ibland trivs hon bäst i sin egen fantasivärld. Om det nu verkligen bara är fantasier.

Hektor Jansson
Hektor hade hunnit bli några år gammal när mamma och pappa kom hem med ett litet mörkhårigt knyte som omedelbart blev hans älskade lillasyster. Fast med tiden blev dataspel mycket roligare än att leka med henne. Hektor har börjat i fyran och gör sitt bästa för att hänga med i sin bäste kompis Leifs inlärningstempo eftersom kunskap är coolt.

Leif Olsen
Leif är Hektors bäste vän. De har känt varandra så länge att de lika gärna kunnat vara enäggstvillingar. Fast nu är de ju inte det. Till alla lärares stora förtret kan Leif precis allting i hela världen. Utom att säga "s". Kanske är han inte direkt världsbäst på att hålla tyst heller. Men alla måste ju ha någon svaghet.

Manfred Fredman
Efter en eldsvåda för många år sedan ser Manfred inte riktigt ut som andra. För att börja om på nytt flyttade han till Hultsfred där han sedan dess arbetar som lågstadielärare på Lindblomsskolan. Bland hans elever finns Adora Jansson.

"Gurre"
Alla älskar Gurre, lågstadieläraren Göran. Han har humor, är snygg och vältränad och kan smila sig till vad som helst. Utom att få Manfred att tycka om honom. Frågan är om det kan grusa hans förhoppningar om att Adora ska byta klass.

Astrid Stålspets
Astrid är född och uppvuxen i Hultsfred men lever ett så hemligt liv att inga hultsfredsbor vet att hon existerar och än mindre var.

Blå Femma
Agent. Identitet hemlig.
Fast Patriks favoritmat är korv med mos.

Gul 14
Agent. Identitet hemlig.
Till skillnad från sin kollega skulle Frasse aldrig nånsin försäga sig.
 
 

"Och hon gav sig inte."

Stadsborna

Jasmine "Mina" Skog
Mina växte upp med sina föräldrar hängande över ena axeln och de två småsystrarna över den andra. Av ren överlevnadsinstinkt växte systrarna ihop och kom att stå varandra väldigt nära.
De första 18-20 åren var de längsta i Minas liv. Det var grundskolan och gymnasiet, puberteten och första kärleken. Som om inte det var nog bevakade föräldrarna sina döttrars förehavanden som vore de någon slags hemlig polis. Flera gånger konstaterade Mina tillsammans med bästa vännerna att när staten la sig i de vuxnas liv skedde det åtminstone med lagstöd. De fick minsann finna sig i rättfärdiganden av typen "för att jag säger det!".
Efter skolan och körkortet började Mina jobba på ett hotell. Först när hon hade fått fast anställning som receptionist flyttade hon hemifrån. Den nyvunna ensamheten varade i några veckor. Sedan kom hon på sig med att stå på IKEA tillsammans med ena lillasystern och fundera över vilken soffa de skulle ha.
Nu är Mina 25 år. Systern bor kvar. Även om det inte diskuterats väntar de sig att minstingen vilken dag som helst ska ringa på med nallen under ena armen, snuttefilten under den andra och en fullpackad ryggsäck över axeln. Fast den dagen kanske pojkvännen äntligen får nog och lämnar henne.
Mina betraktas som självständig och utåtriktad. På arbetstid kan hon rentav vara så trevlig att hon äcklar sig själv. Efter några sådana dagar är det skönt att dra sig tillbaka till biljardhallen eller krypa ihop i soffan med de närmaste vännerna och håna någon film till mikrofleece.



Sebastian "Sebbe" Bengtsson
Sebbe är 31 år även om det finns dagar då han undrar hur det gick till. Han bor tillsammans med datorn Daisy.
Den officiella historien är att han gled genom skolan med toppbetyg men sanningen är att han faktiskt ansträngde sig, när ingen såg på. Trots en massa spelkvällar med grabbarna blev det rätt många stunder över för böckerna.
En sen sommarnatt, på väg hem, hörde han några tjejer diskutera om det i boule var tillåtet med straffspark eller inte. Det var i synnerhet en av dem som var för. Hon drog in honom i debatten. Sebbe beklagade men meddelade att han höll med de andra två. Kvinnan satte händerna i sidorna och blängde på honom. "Fint, var sån då! Men om du fortfarande inte vill tillåta straffsparkar efter att ha spelat en omgång med de där två så bjuder jag på middag." Han tittade från den ena skuggan till den andra och plockade fram en ficklampa, *nörd!* för att kolla klockan. Tjejen framför honom ryggade undan för ljuset. Hon var söt. Han antog utmaningen och blev en timme senare skyldig sötnosen en middag.
Dagen därpå dök hon upp på jobbet och presenterades som den nya sommarjobbaren, Jasmine.



Isabella "Isa" Skog
Isa är 23 år och utbildar sig till polis i Växjö. Hon är övertygad om att det finns en rättvisa och att hon kommer att vara i närheten när den hittas. Det kan bero på en överkonsumtion av dramafilmer.
Hon föddes som nummer två i familjen Skog. Efter många år av uppväxt bor hon numera med storasyster Jasmine. Det var inte riktigt meningen att frigörelsen skulle stanna just där, men det blev ändå en bra lösning.
Isa är en inbiten tränings- och studienarkoman, av någon outgrundlig anledning tycker hon helt enkelt att det är fantastiskt kul. Hon föredrar människor som är raka och direkta i sitt sätt att vara och prata. För att hon ska tycka om dem krävs dessutom en vansinnigt elak humor trots ett gott hjärta.
Isa kan förresten tyckas vara ett fånigt smeknamn. Men det är något mer fantasifullt än det verkar. När flickorna var riktigt små betydde det glass. Familjen hade en het sommar lånat en husvagn. Isabella var bara tre år gammal när hon prydligt stuvades in i bilen med familjen och allt man kan behöva under tio dagar på camping. Det hade varit olidligt hett om nätterna så Isa hade kommit på att smuggla undan lite glass varje dag. Men när kvällen kom fanns den aldrig kvar. Alla var misstänkta. Även om familjen tyckte det var märkligt att lukten av Piggelin blev mer påtaglig för varje dag var det först när de skulle städa ur vagnen som förrådet av glasspinnar upptäcktes. Ett smeknamn var fött.



Vera Nilsson
Vera är den 32-åriga mamman till hela gänget. Det är hon som bemöter varje fnissning med en sträng harkling och varje bus med ett förmanande "Nämen, NN!". Det är också Vera som förser den som behöver med nybakta bullar och ett samtal i köket.
Det cirkulerar ett rykte bland de närmaste om att hon faktiskt har skrattat en gång, men några hävdar att hon bara satte kaffet i halsen. Hemliga empiriska undersökningar pågår för att utreda saken en gång för alla.
Varken Vera, Sebbe eller Mina har funderat över hur vänskapen växte fram trots deras olikheter. Om någon frågade skulle de svara att sånt bara händer, man väljer inte sina föräldrar eller barn, inte ens dem man liksom valde. Solklart, eller hur?
Med stor skicklighet lyckades Vera i alla fall lämna receptionen innan Sebbe tog över tronen och spiran. Sedan hon övergav skeppet är det ingen som vet riktigt var hon håller hus när hon jobbar eller vad hon gör. Den officiella historien är visst att hon gör samma sak fast på nåt fancy högkvarter. Det passar utmärkt för ett putsat högdjur som hon i sadeln på så höga hästar.




Mattias "Matte" Olsson
Matte är 25 år och lärare. Han trivs bra i skolans värld där han har stor glädje av sitt tålamod och sin nyfikenhet. Dessutom är han väldigt allmänbildad och intellektuell. Till allas glädje tycker han om att dela med sig av sina lärdomar. I den mån elever är kapabla att tycka om någon lärare överhuvudtaget, kan man nog kalla honom för omtyckt.
De som träffat honom tycker att han är en väldigt vänlig och omtänksam person som det är lätt att prata med eftersom han verkligen lyssnar.
Han ser sig själv som en vanlig kille. Sedan några veckor är han tillsammans med den sexiga granntjejen även om svägerskorna inte är de bästa man kunnat önska sig. Fast med tiden kommer de säkert antingen att säga upp kontakten eller bli vänner trots allt. Svärföräldrarna är de mest underbara som går att tänka sig. Det var, precis som när han såg Jasmine, kärlek vid första ögonkastet.
Jobbet tar naturligtvis mycket tid och resten slösar han helst på sin älskade, men däremellan dyker grabbarna upp för en spelkväll eller nåt annat trevligt. Det blir kanske lite för långa stunder vid datorn på helgerna, men det har bättrat sig sedan kärleken kom till byn, så att säga. Det är väldigt intressant det där med poesi och hur det kan användas både till ackompanjemang och för att väcka kvinnors lust. Jojo.



Robin Hansson
När Robin fyllde tre år fick han ärva sin första trehjuling. Han lekte pizzabud i flera månader. Mamma sydde en liten uniform beståemde av hatt och skjorta åt honom. Grannarna höll på att bli vansinniga på grabben som ringde på och utförligt beskrev påhittade fyllningar. Det ledde till en 5-timmars romans med den sötaste flickan i kvarteret. Det tog slut när hon ratade "chokladbanan med extra vitlök".
Några år senare övergavs utkörningsverksamheten till förmån för pappans vekstad. Där bjöd Robin på förfriskningar åt både personal och kunder. Den generade fadern insisterade på att grabben åtminstone skulle bära blåställ. Av livsmedelshygieniska skäl vägrade sonen bära de oljefläckade och insisterade på att få ett alldeles nytt och eget blåställ. Efter ett tag hade den fått kaffestänk och chokladfläckar som med lite fantasi kunde misstas för olja och smuts. Alla var på sätt och vis nöjda med det.
Robin utbildade sig sedermera till kock, fast övertygad om att vägen till kvinnans hjärta går via magen. Nu har han hunnit bli 32 år och kommit till insikt om att ingen jävel kan räkna ut hur man hittar dit. Det är uppenbarligen inte via maten.



David Olsson
För 31 år sedan föddes en väldigt charmig liten gosse som fick namnet David. Han hade lite hår och ett tiotal tår. När han väl lärt sig att prata gick det inte att få stopp på honom. Det var å andra sidan inte ofta någon försökte eftersom han var rätt rolig. Föräldrarna fantiserade om sin sons fantastiska karriär som stand-up komiker eller något annat nyttigt nöjesindustrirelaterat.
I sex år lekte livet för David som ensambarn innan Matte gjorde entré. Det var lite som att se glad ut över att ha fått femton stickiga tröjor i julklapp fast man uttryckligen önskat sig en racerbil. Men det är klart att tröjor värmer på ett annat sätt än bilar. Dessutom kunde ju en liten garntråd "råka" fastna i något och vips så var tröjorna upprivna.
Precis som alla äldre syskon kan David vara ofattbart dryg, men det är också det som gör honom rolig. Särskilt så länge någon annan råkar ut för det.
De aningen sadistiska dragen till trots har han en beskyddande inställning till sin omgivning. Ibland till och med gentemot sin lillebror. Det var med tillbakalutad nonchalans han tog sig an sitt "kall" och blev läkare. David ser det absolut inte som sin livsuppgift att söka upp lidande men han bryr sig gärna om dem som kommer i hans väg. Eftersom han är oförskämt snygg finns det många som verkligen sett till att göra just det.



Kim Jakobsson och Marie Andersson "Kim&Marie" eller "Pussgurkorna"
De är båda två 32 år och tidigare klasskamrater med Vera.
Det är ingen som riktigt får klarhet i vad de sysslar med eller vilka de är eftersom de utgör ett slags socialt missanpassat experiment i att adoptera sig en siamesisk tvilling. Möjligen försöker de växa ihop ansikte mot ansikte, men det kanske bara är händerna som fastnat. Ingen vet och det går inte att få svar eftersom de troligen inte hör frågan över alla slafsande kyssar.



Skogens invånare


Skogsrået "Skogsan"
Skogsan härstammar från en hel allé av stammödrar som varit skogsrå före henne. Varje generation har bidragit till att Skogen fått leva och växa. Generationsskiftet sker genom en tvekamp mellan mor och dotter där den av segast virke vinner rätten till territoriet. Sedan ett hundratal år tillbaka är Skogsan Skogen.

Det finns många berättelser om Skogsrået och hur det är att möta henne. Vad man måste komma ihåg om man väljer att lyssna på sägnerna är att männen vid dessa tillfällen var vilse i både tid och rum. De kan alltså mycket väl ha blandat ihop Skogsan med till exempel Maran.

Det första man behöver ha klart för sig för att reda ut skillnaden är hur Skogsan ser ut. Hon beskrivs nog bäst som en fantastiskt välsvarvad kvinna med bark len som näver och slät som gran, utom på ryggen där det är mer som sprucken tall. Ögonen är gröna som trädkronor en sommardag och håret vilt som våren.

Det andra som kan vara bra att känna till är att Skogsan är mottaglig för smicker. Nej, förresten, kalla det hellre för ett beroende på samma sätt som somliga hyser begär till fin choklad.



Spillkråkan
Att vara Spillkråka är att identifiera sig med en befattning. Äran cirkulerar mellan många olika individer så för enkelhetens skull kallas de i tjänst bara för Spillkråkan. Arbetsuppgifterna består i att spana och hjälpa Skogsan på annat sätt.

Under större delen av boken är det Bror som är i tjänst. Han är en av de äldsta Spillkråkorna och anses vara mest opartisk. Det är dock vida känt att han älskar myror på ett sätt de inte riktigt uppskattar och avskyr skaldjur nästan lika mycket.



*Host* "Draken"
Draken heter det ljud som kommer då man hostar. Trots att det är ett traditionellt och imponerande namn som betyder "den mäktige och grönskimrande", är det sällan han kallas det av sina vänner. Det blir oftast bara: draken. Han har lärt sig att acceptera det så länge ingen förolämpar honom med en harkling.

Olyckliga omständigheter har gjort den unge draken föräldralös. Eftersom det inte finns några andra släktingar i närheten har han adopterat Skogsrået som extramamma. En knappt 40-årig drake kan ju inte vara alldeles utan tillsyn. På ungars vis skrider han bekymmerslöst runt i Skogen och roar sig med ordlekar. Drakens förmåga att lära sig språk kommer ofta väl till pass och ger honom tillfälle att träffa nya vänner medan han fungerar som tolk. Annars drömmer han om att bli stor så att han kan spruta eld och börja övningsflyga. Det ska bli så roligt att ge Spillkråkan en match!

Draken kläcktes i en grotta benägen i Urskogens Bergsmassiv (det är i den sydvästra delen av Skogen). Sedan föräldrarna försvann har han fått stå för inredningen själv. Av nostalgiska skäl har han sparat deras sovjuveler men annars är boet inrett med stensnidade bord och stolar för spelkvällar och en stor mysig hög ädelstensblandning att gosa i. Väggarna har han dekorerat med poesi på olika språk och i de mörkaste vrårna har älvlyrik klottrats. På hedersplatsen ovanför kolhögen finns några bitar av föräldrarnas och hans eget äggskal tillsammans med en mystisk eldsäker kista. Det fanns inget testamente, men draken antog att han fick den ändå. En dag kanske han till och med kommer på vad det är.

Det händer lite då och då att han kidnappar en prinsessa för att ha någon att spela schack med. Men de pratar så mycket att han brukar dras med huvudvärk i flera dagar efter ett sånt upptåg.



Mig Själv
Från en generation till en annan lämnades den utsökt dekorerade krukan av finaste porslin. Mig Själv såg barn växa upp och bilda familj för att sedan åldras och dö. Medan länk lades till länk i släktets kedja stod hon i sin kruka på husets hedersplats.

En dag hade hon sett nog. Mig Själv svingade rötterna över kanten och promenerade iväg. Det första uppehållet blev ett buddistiskt tempel. Där stannade hon bara i hundra år. Sedan vandrade hon vidare i världen via ett antal olika tempel. Just nu är hon i Skogen. Det var på sätt och vis oundvikligt att hon skulle komma dit förr eller senare. Än så länge har hon bara stannat i ett femtiotal år.

Mig Själv har ett antal ritualer hon behöver genomföra för att känna sig harmonisk. Varje morgon hälsar hon solen med en stund meditation och tai chi chuan. Ingen har orkat räkna hur många teceremonier det går på en dag. Kanske inte ens Mig Själv.



Näcken
Det går inte att sluta älska Näcken, inte ens om du hatar att du gör det.
Det går inte att fånga Näcken och kalla honom för sin, inte ens om han skulle älska dig. Den bestämda formen av hans namn syftar inte till att det bara finns en Näck, utan snarare på att han alltid kommer vara endast sin egen.

Näcken är det sista namn du viskar innan du somnar och det första du söker när du vaknar. När han kysste dig var det som om det brusade i öronen, marken rämnade och hjärtat sögs ur ditt bröst. När han höll dig revs resten av världen ner som papperskulisser och blottade den nattsvarta oändligheten. Du kunde bara krampaktigt hålla dig fast i honom för att inte själv försvinna. När Näcken talade med dig blev tankarna som spindelnät där allt han sade fastnade så att du skulle kunna ta fram det och putsa det som kronjuveler den dag han skulle vara borta.

Du visste att han skulle försvinna. Han försvinner alltid. Du kan inte fånga honom, han har fångat dig.



Maran
Maran har ingenting att göra med de gånger du vaknar kallsvettig och stel i hela kroppen med dånande puls. Det är bara vanliga mardrömmar.

Det är när du är vaken du kan möta henne. Det är inte Maran som ger dig kvävningskänslorna, det är du som håller andan i ett desperat försök att inte bli upptäckt. Du möter Maran när du är så vaken att du inte kan tro annat än att du drömmer.

Det vore inte riktigt snällt att kalla Maran för elak. Det är mer en fråga om missriktad vänlighet. Ibland blir det fel fast det enda man vill är att hjälpa till. Man kan inte gärna rå för sina matvanor och om vi skulle utesluta alla som inte har ett trevligt bordsskick så skulle det bli väldigt många enstöringar i världen.