Bilder



Huset där Jasmine och Isabella bor, liksom Mattias.
Jag bodde faktiskt i ett av de här husen intill Selma Lagerlöfs torg i Hisings-Backa under en period. Det var då jag kom på att det skulle passa bra som hem åt mina huvudpersoner. Fast på den tiden var fastighetsskötarens uppfattning av formklippt detsamma som motorsågsmassaker och en rabatt innebar i bästa fall lite ogräs. Det krävdes en hel del fantasi för att förvandla gårdsplanen till något ännu tråkigare i boken. Nu är det nästan oigenkänneligt fint.



Stans tråkigaste lekplats.
Föregångaren till det som måste räknas till ett av de tråkigaste ställena man kan låta ett barn leka. Eftersom jag kände mig generös lade jag till några fler saker i boken, men faktum är att det här mystiska lilla bordet är så vansinnigt trist att det nästan verkar tänkbart att det inte var tänkt att vara en lekpark. 



Fasadbild igen.
Den här lilla utbuktningen vid porten gör att det finns köksfönster åt två håll, dels det stora fönstret mot grannhuset och dels ett litet fönster med insyn till grannen intill. Det var det lilla fönstret jag tänkte mig att Jasmine tittade in genom när hon ser upp mot sitt köksfönster i väntan på att Mattias får upp sin port. Och lite avundsjuk är jag allt på att det finns fler träd nu än vad det gjorde på min tid.




 Mattias cykel?
Det fanns en enda synlig cykel på hela området, och den visade sig vara en linslus. Jag tror inte ens att jag tänkte på den innan den fastnade på bild. Då ligger det nära till hands att undra om inte det kunde vara Mattias. Han tillhör ju urtypen av cyklande lärare.

 
 
Parkeringen vid närköpet.
På sätt och vis platsen där systrarnas promenad bort till Vera tar sin början. På samma sätt som det var här nästan alla mina promenader började. Går man åt vänster i bild tar det en dryg timme att gå in till Göteborg. Skön uppvärmning på shoppingrundan. Och lyckligtvis var det ungefär lika mycket bilar på parkeringen som det brukar vara, jag vill ju inte ta missvisande bilder. 
 


En bit av vägen mellan Jasmines lägenhet och det hem Vera flyttar ifrån.
Vinter i Studentryd (Linköping). Om man gick åt vänter kom man in på gångvägen som ledde förbi fotbollsplanerna på höger sida och Människoryd till vänster. Fortsatte man rakt fram kom man bort till tennisbanorna.



 Mer promenad
Det här är ännu en bit av systrarnas promenad, den där lördagsmorgonen då boken tar sin början. Inspirationen kommer från Hisings-Backa och vägen ner till macken vid motorvägen.


 
 Skolan.
Det här är den skola som systrarna passerar och som faktiskt ligger längs med vägen till macken. Jag kommer inte ihåg om det är en högstadieskola eller ett gymnasium. När jag tänker på saken minns jag inte ens vad den heter.



 
 Fortsätter promenaden.
Det är trots allt nyttigt att promenera och det tar ju ungefär tjugo minuter att gå till Vera. Fortsätter helt enkelt förbi skolan och ner mot macken. Dessutom blir jag glad av att få se vägen kantad av grönt nu när jag i flera år föreställt mig den i vinterskrud.



 Skolgården.
Jag menar; kom igen va? Försöker ni asfaltera hela världen?




Slutet av vägen.
Här skymtar macken i slutet av vägen. I boken däremot börjar det närma sig Veras hus. Det huset är inspirerat av ett annat bostadsområde i Göteborg, men det har jag inga bilder på i dagsläget.




Utsikt över kyrkogården mittemot busshållplatsen.
Den gamla kyrkogården i Landskrona. I det ena hörnet brukade vi låta scouterna träna på att resa militärtältet. Vid ett tillfälle blev vi utskällda av en man som tyckte att ungarna skulle ge tusan i att finnas till. Dagen efter fanns en ilsken insändare i lokaltidningen. Det var spännande tider.



En lite annan vinkel av samma kyrkogård. Det där vita är en ängel, även om det är svårt att tro att landskroniterna känner till såna med tanke på medias rapportering.



Fortfarande samma kyrkogård. Även om jag personligen tycker att den fläckvisa rödmålningen av järnstaketet är mer vanhelgande än en tältresning om året.



De stora fälten bortom Skogen.
Tillsammans med fantasier om hur det ser ut på Irland och i Scottland utgör dessa Hilleshögs dalar strax söder om Glumslöv inspirationen till De stora fälten bortom Skogen. Glumslöv firar för övrigt 1200 år i september 2012. (Tack för artikeltipset, Per). I verkligheten kan man ta sig runt naturreservatet på ungefär två timmar (så det där med att fälten skulle vara "stora" är en poetisk frihet), men utsikten lockar gärna till att stanna upp och dra ut lite extra på tiden.



Ännu en bild från Hilleshögs dalar. Den lilla sjön som skymtar i bakgrunden kallas visst för Öresund, här inramad med Ven som bakgrund.




Originalskiss på loggan. Det var hårda diskussioner innan blad och kottar rök. Ja, jag hade fel om att de skulle vara kvar, okej?