Novell: Bergtagen

Det var en gång ett litet skogsklätt berg som låg alldeles i närheten fast ändå långt, långt borta – ett avstånd skapat av sägner och tid och därför för stort att överbrygga. Djupt inne i berget bodde en liten familj av troll, som det hade gjort sedan urminnes tider. På det sättet vandrade sagorna om de svanslösa som levde sina sköra liv i solen vidare, en generation i taget.
Varje gång de första solstrålarna kysste horisonten sjöng Trollmor en vaggvisa så vacker att vinden utanför tystnade bara för att kunna höra den. Hon vek ner täcket under madrassen medan sista tonen dog ut och ett matt leende lekte i mungipan. I huvudänden skymtade de elva små trollungarnas siluetter och hon tänkte att det var vid läggdags, när små fötter blivit så stora att täcket fick vikas allt längre ner, som det märktes hur fort barnen växte upp. Ögonen tårades av stolthet. Om de bara kunnat förstå hur högt hon skattade var och en av dem. Om de ens anat hur dyrbara de var för henne och Trollfar …! Hon strök försiktigt med handen över täcket och kände med lätta fingertoppar om barnens svansknut hängde som den skulle över gaveln. Ännu nådde den inte ner till golvet, och i smyg önskade hon att det måtte dröja länge än.
”Sov gott”, viskade hon ömt och puffade till vaggan.
Vaxljusen kastade sitt milda sken över de grovhuggna väggarnas fukt, som de gjort varje dag sedan Tripp för några morgnar sedan bestämde att de små var stora nog att sova med ljuset tänt. Trollmor stirrade trotsigt in i lågorna. Om de som levde utanför bergen var solens folk var trollen istället ljusets. Från de första vaxljusen som lyste upp i barnkammaren till de för-trollade ljus som höll trollens äktenskap vid liv.
”Jag törs inte sova”, pep en förtvivlad röst. Det förvandlades till en rundgång av ekon när flera andra stämde in. Trollmor blev stående för ett ögonblick, väl medveten om att hon måste stilla dem. Få dem att somna nu. Annars skulle det bli ännu en lång dag alltför långt från Trollfar.
”Såja, det är inget farligt”, viskade hon.
”Berätta en saga!” bönade Snapp och fick sina syskon att med ivriga skutt sätta fart på den stora vaggan.
Trollmor slöt ögonen och spjärnade emot svansens instinktiva försök att slå dubbelt halvslag om egen part. Hon samlade sig, måste hålla sig lugn nu. Utan så mycket som en suck satte hon sig på pallen igen. För tredje gången berättade hon sagan om solens folk. Under tiden flätade hon försiktigt samman de elva lösgjorda svansarna till en stadig kärringknop. Lät rösten bli allt tystare. Snart gäspade till och med Trapp och burrade kinden tätt intill Hjärtegulls rygg. De små trollen föll motvilligt i sömn, ett efter ett. Äntligen!
”Fast jag tror ändå inte på människor …” mumlade Trull halvvägs in i drömmarna.
Åh, lilla skatten! Det spelade just nu ingen roll om han så slutade tro på troll, bara han somnade bums. Trollmor satt kvar hos sina små en stund, av kärlek – men också för att försäkra sig om att de verkligen sov. När svaga snarkningar letade sig fram i rummet reste hon sig tyst och tassade ut i köket.

På bordet brann ett ensamt ljus men det var i alla fall bättre sikt här än i barnkammaren. Över elden väntade kitteln med oemotståndlig, varm soppa kokad på en spik. Trollmor öste upp i en kåsa och satte sig till bords.
”Ho”, pustade hon och läppjade tankfullt på den heta drycken. En liten stund för sig själv var nödvändig om hon skulle orka med allt som måste göras i dag och hon hade just haft en hel natt av hushållsarbete och fredsmäklande i samband med lekar som ”rycka svans”. Blotta tanken på barnen fick henne att spetsa öronen och lyssna spänt efter ljud från barnkammaren. Tystnad. Det bubblade till i henne. Om barnen fortfarande sov när hon väl var färdig med arbetet … Nej, hon vågade inte tro det. Men förväntan hade redan fått fäste i henne och spann små trådar av upphetsning hela vägen ut i svanstippen.
Trollmor bytte ställning för att väcka kroppen ur sitt dagdrömmeri. Först skulle leksaker plockas undan, nässlorna planteras om, kärlen sköljas och spiken sättas tillbaka. Hon drack raskt ur soppan och gjorde sig redo att fortsätta arbetet så snart hon blåst ut ljuset.
”Aj”, muttrade hon när stora droppar smält vax regnade ner över hennes handflata. Hon viftade den tills det stelnat och skrapade irriterat bort stänket med en nagel. Inte en sak till att tänka på!

Det var sen förmiddag när de sista av sysslorna väl avklarats. Trollmor svansade in i sängkammaren och ställde sig framför vattenspegeln för att borsta håret yvigt. Blickarna sökte sig gång på gång mot sängbordet där den juvelbeströdda ljusstaken vakade över det för-trollade ljuset som väntade på att få föra Trollfar hem. Otåligt drog hon borsten genom håret igen och försökte koncentrera sig på vad hon gjorde, men det fortsatte att pirra i henne tills hon inte kunde stå stilla längre. Hon drog ett djupt andetag för att lugna ner sig och lyssnade oroligt efter barnen. Det var tack och lov fortfarande tyst. Trollmor blinkade mot sin spegelbild och bet ihop läpparna om en lycklig fnissning. Hon rättade till sin fotsida särk och granskade sig själv i olika vinklar innan hon bestämde sig för att snöra upp lite till vid barmen. Som kronan på verket hängde hon på sig stora pärlhalsband och trädde ännu fler ädelstensringar på fingrarna. Inte för att Trollfar skulle kunna se henne, det var villkoret för att han skulle få komma hem på det här viset, men han kunde få lite hjälp med att föreställa sig hur förtrollande hon var.
Väl färdig för dagen gick hon högtidligt fram till det för-trollade ljuset. Hon drog ett djupt andetag och skymde ansiktet bakom armen, långsamt förde hon tändstickan närmare veken och tände till. Skenet var så starkt att det omedelbart slog henne till golvet och det kändes som om det brände rakt igenom kroppen. Smärtan var för överväldigande för att hon ens skulle kunna skrika. Det enda hon kunde göra var att ligga stilla och blunda i väntan på att det värsta skulle gå över. Bara Lyktgubben hade fört Trollfar hem och lämnat dem ensamma skulle alla sinnen snart återhämta sig.
Rummet badade i det förblindande ljuset, men det brann inte i skinnet längre. Trollmor höll andan, väntade på att Trollfar skulle ge sig till känna.
”För ett ögonblick trodde jag att du aldrig skulle tända på mig”, sade hans mörka stämma. Han var hemma! Trollmor andades ut och gjorde en ansats att resa sig.
”Aj, som …!” stönade hon och gned sig över höften.
”Ligger du illa till, min skatt?”
”Allt är väl nu när du är här”, svarade hon.
Ingenting fick förstöra deras tid tillsammans. Hon lyssnade till hans trevande steg över golvet, så tog han hennes händer i sina och beröringen fick kinderna att hetta. Ett leende spred sig över hennes ansikte medan hon kom på fötter. Hon slängde armarna om hans hals och tryckte sig så tätt intill det bara var möjligt medan svansarna smeksamt ringlade ihop sig till en kärleksknop. Hans trolska doft doldes väl under lukten av utomhus och främmande platser men fick hon bara näsan tillräckligt nära hans hals så …
”A-aj, dina ringar fastnar i mitt hår”, flämtade hon mot hans skäggiga kind.
”Förlåt”, mumlade Trollfar och flyttade runt sina händer över hennes kropp.
Han slöt sin mun om hennes och tämjde hennes hår i ena handen. Helt fräckt lät han den andra söka sig till syndligare trakter. Knapparna i hans jacka rispade den tunna särken men Trollmor skulle gärna laga den en vacker natt framöver bara han inte slutade med det där. Utan att bry sig om var de satte fötterna ömsom stapplade de och ömsom föll de till sängs där de mer än ivrigt återbekantade sig med varandras lena ludenhet medan Lyktgubbens ljus på sängbordet åt sig allt längre ner i vaxets heta ångor.
Utanför det lilla skogsklädda berget skylde solen sig generat bakom tunna molnslöjor och fortsatte skyndsamt sin färd över himlavalvet. Den glimmade i sjöar och gnistrade på blanka koppartak. Så slokade skuggorna obemärkt, bara för att snart krypa ihop och försvinna. Dagen lämnade världen utan ens en blick över axeln.

Inne i berget flämtade ljuslågan lika andfådd som de båda trollen. Trollmors ögon glittrade när hon lyfte huvudet från Trollfars bringa. Trots det irriterande ljuset försökte han se på henne genom halvslutna ögon då hon kröp upp i hans öppna famn med ett skälmskt leende han inte kunde uppfatta. Nästippen gled över hans ansikte, memorerade hur det kändes och jämförde med de vaga minnen hon bevarat sedan sist.
”Hur har du det hos människorna?” viskade hon utan att kunna svälja ner klumpen i halsen.
”Det går an”, svarade han tyst.
Trollmor smekte hans kind med sin. Hon kunde inte säga hur mycket de saknade honom. Han visste det redan mer än väl. Istället sökte hon hans svanstipp med sin. Hon lade ner huvudet mot hans bringa igen och tvingade tankarna att koncentrera sig på andetagen mot hennes kind. Det fick inte finnas något annat än här och nu. Trollfar strök håret från sin skatts panna innan han rullade över på sidan och vände henne under sig.
”Aj, ditt stora odjur”, fnissade hon och lirkade fram sin klämda hand. ”Måtte trollet ta dig!”
”Ja, det gjorde du verkligen”, skrattade han till svar.
Trollmor fnittrade till och lindade svansen om hans rygg.
Han bytte rastlöst ställning igen, behövde ha henne ännu närmare sig. Hon såg in i vad som borde ha varit hans ansikte men som bara var mera ljus. Ögonen sved som om de höll på att frätas sönder när hon till slut blundade och myste in pannan mot hans axel. De visste båda två att veken redan var kortare än Trollfars skäggstrån. När som helst skulle ljuset slockna och han tvingas återvända till människorna. Han försökte säga något men orden ville inte komma fram. En tår rann längs tinningen innan den föll ner i Trollmors hår. Tystnaden talade i deras ställe, men den sade bara allt det de inte ville höra.
”Buff”, mumlade hon och klamrade sig fast vid honom. Kanske, kanske kunde de få fortsätta vara tillsammans om de bara höll om varandra hårt nog.

Så slocknade lågan tvärt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar