Om Sent i november


Sent i november kom ut i original 1970.

Av olika anledningar korsas Filifjonkan, hemulen, homsan Toft, Onkelskruttet, Mymlan och Snusmumrikens vägar när de var och en beger sig till muminhuset. Allihop har de sin egen relation till muminfamiljen och sina egna skäl att vara där. Men det blir inte riktigt som de tänkt sig eftersom själva muminfamiljen är borta. Istället finner somliga av dem sig på sätt och vis försöka återskapa den familj de hade velat träffa. Det spelar inte riktigt någon roll att Mymlan och Snusmumriken förklarar att muminfamiljen inte är sådan som Filifjonkan, hemulen och Toft försöker framställa den, de svarar bara med att ingen annan än just de känner dem på rätt sätt.
Så bor Filifjonkan in sig i köket och tar på sig att vara muminmammans ställföreträdare, hemulen slår nästan knut på sig själv i sina försök att vara muminpappan till lags och Toft drömmer om den dag muminmamman kommer tillbaka och gör honom till sitt nya barn medan hösten mörknar och alla sex blir tvungna att hitta ett sätt att samexistera.

Man skulle kunna kalla Sent i november för en slags parodi på muminböckerna, ett skådespel där rollbesättningen av muminfamiljen blivit helt uppåt väggarna galen. En filifjonkas egenintresse kan aldrig göra henne till en omtänksam muminmamma. Hemulens tendenser att tala om för andra hur de borde vara och vad de ska göra är väsensskilda från muminpappans äventyrs- och skaparlust. På samma sätt är en liten och ensam homsa inte ett dugg syskonlik mumintrollet och drömmen om att bli älskad av muminmamman på samma villkorslösa vis är just bara en dröm. Och det ligger en tragikomik i hela situationen eftersom de alla tre försöker göra muminföräldrarna till något de inte är.
Fast man kan lika gärna säga att det handlar om en slags osäkerhet som kommer av att inte riktigt veta var man har varandra. Det är inte konstigt att Snusmumriken och Mymlan kan ta muminfamiljens försvinnande med ro eftersom det för dem är självklart att de kommer att ses igen. Deras band till muminfamiljen är absoluta medan de andra är bekantskaper. Om familjen bestämmer sig för att inte komma tillbaka kan det mycket väl betyda att de aldrig ses mer. Kanske är det insikten att muminmamman och muminpappan betydde mer för dem än de förstod som får Filifjonkan och hemulen att reagera som de gör eller så kan det vara ett sätt att dölja att de aldrig stod varandra så nära som de velat inbillat sig.

I en passage sitter Toft och Snusmumriken och pratar om allt Toft ville och hoppats på med att komma till muminhuset när Snusmumriken i ett stund av ovanlig klarhet säger något i stil med att han undrar vad muminmamman själv vill. Givetvis är det en kommentar som gör Toft väldigt upprörd men som läsare kan jag inte annat än tycka att det är den viktigaste meningen i hela bokserien. Snusmumriken som själv tagit muminmamman för given i tidigare böcker och den gången han drog på sig tjugofyra ungar inte kunnat bärga sig tills han skulle få lämpa av allihop på henne utan att för en sekund varken skämmas eller fundera på hur intresserad hon var av att ta på sig det ansvaret har nu - äntligen och på egen hand - kommit till insikt om att det kan finnas en egen person i den där runda, mjuka mamman. Och han sätter ord på det. Inte bara i förbigående för sig själv utan som en klar markering mot Toft att inte förutsätta att den verkliga muminmamman ska vara den fantastiska drömmamma som den lilla homsan fantiserat ihop.

Visst finns det tillfällen då de andra försöker få hemulen att förstå att muminpappan inte nödvändigtvis skulle uppskatta det där som han tänker sig att de skulle göra tillsammans. Som den där trädkojan hemulen vill bygga åt honom. Även om tanken är vänlig så är det vad hemulen vill som styr bygget snarare än vad muminpappan verkligen skulle uppskatta. Längs vägen försöker de andra få honom att förstå att det inte behöver vara ett helt hus men hemulen vet förstås bättre hur muminpappan egentligen vill ha det, tror han. Först när bygget gått åt skogen och tvingat honom att ge upp kan han förlikas med tanken att det aldrig behövdes någon koja till att börja med för om muminpappan vill sitta i ett träd så är det för att det i sig är upplevelsen. (Och hade han velat ha en koja skulle han redan ha byggt en stabilare konstruktion själv vid det här laget.)

Skillnaden ligger i att muminpappan aldrig blivit tagen för given på samma sätt som muminmamman. Det är ingen som behöver fundera ut att han är den han är utan det räcker med att hemulen ställs inför fullbordat faktum - att det helt enkelt inte ska vara någon trädkoja i lönnen.
När det gäller muminmamman är det svårare. Det finns inget facit till henne och Snusmumrikens ord är trots allt inte hennes egna. Toft behöver inte erkänna att hon är en egen person utan kan fortsätta förneka att hans fantasibild är just det. Tove Jansson skapar på det sättet "två" muminmammor: Snusmumrikens version och Tofts, och läsaren får aldrig reda på vilken som är "rätt". Eller om det ena överhuvudtaget behöver utesluta det andra, för ingenting säger egentligen att muminmamman faktiskt inte skulle vilja ta sig an Toft som en del av familjen.

Det är som att Tove Jansson med den här berättelsen vill säga till mumintrollens fans att även om ni älskar mumintrollen och tror att ni kände dem när ni läst om deras liv och äventyr så har ni egentligen bara gjort dem bara till era fast de alltid var sina. Det är en saga om att bli lämnad av dem man tagit för givet alltid skulle finnas där och om att livet går vidare fast det inte är precis som förut. Men det är också en berättelse om att sörja det som kanske aldrig fanns fast man ville tro det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar