Om Det osynliga barnet


Det osynliga barnet kom ut i originalutgåva 1962.

Det osynliga barnet är en novellsamling med nio mer eller mindre sedelärande noveller om figurer som bor i Mumindalen utan att det nödvändigtvis handlar om själva mumintrollen. Det är ett stildrag som får det att sjuda av liv på ett helt annat sätt än vad som framkommit i de tidigare böckerna. Inte ens i Trollvinter har dalen verkat lika folktät som nu.

Alla historierna är välskrivna och baserade på principen att de skildrar en specifik händelse i karaktärernas liv även om det ibland sker någon ytterligare tillbakablick. Det är lätt att känna igen Tove Jansson berättarröst från de tidigare böckerna även om hon gör ett väldigt bra jobb med att fånga respektive historia på ett relativt fåtal sidor.
Det finns ingen direkt handling i boken. Varje novell är fristående och det som förenar berättelserna är snarare att de kretsar kring mumindalens invånare än något annat. Ändå lämnar de en eftersmak som påminner om några av de teman som ofta återkommit i tidigare böcker. Det handlar om vänskap, bemötandet av andra, vad som är viktigt i livet och hur omgivningen och den som trivs med eller för sig själv förhåller sig till varandra. Ett annat tema som återkommer är att det skulle vara skillnad på att såra någon av elakhet eller likgiltighet än att göra det obetänksamt men familjärt och kärleksfullt.

Vårvisan
Snusmumriken är på väg tillbaka till mumintrollet efter sin vandring i södern. Han njuter av den sista stunden för sig själv och vet att ikväll, ikväll kommer han att fånga visan han anat inom sig de senaste dagarna.
Men just som han håller på att stöka undan middagsdisken och sin stund med pipan innan han tar fram munharmonikan blir han avbruten av ett kryp som är fullständigt starstruck. Det har hört berättas om snusmuriken och är så ivrigt att få tala om vilken stor beundran det känner för honom. Fast snusmumriken ger ingenting för sånt där och vill inte höra. Han vill bara vara ifred med sin melodi och just därför försvinner den.
Sensmoral: Det är fint att vara ensam men var glad att nån tycker om dig ändå, din själviske f...

En hemsk historia
Homsan och hans lillebror ålar sig fram genom grönsakslandet för att undvika att bli upptäckta av sina fiender. Lillebror ger ifrån sig en och annan kommentar om att han blir smutsig och att det storebror kallar för träsk bara är sallad. Otåligt förklarar storebror att med den inställningen kommer han snart att vara fullvuxen. Det dröjer inte länge innan lillebror ledsnar på alltihop och lämnar leken med ett illtjut. Homsan själv fortsätter framåt och upptäcker att fler och fler av hans tankar får liv. Det som inte funnits för en liten stund sedan blir plötsligt verkligt bara för att han kom att tänka på det.
När han kommer hem och berättar att lillebror blivit uppäten av en dyorm fast ungen sitter på gården och äter sand står det klart att föräldrarna har en helt annan syn på vad som händer. Enligt deras mening handlar det om att sonen ljuger (igen) och de känner sig uppgivna inför hur de ska kunna få någon ordning på honom.
Lyckligtvis (för föräldrarna) ger sig homsan ut på nya äventyr och stöter då på mumindalens alldeles egen pedagogikmästare lilla My.
Sensmoral: Fy för fantasin, din lille mytoman!

Filifjonkan som trodde på katastrofer
Filifjonkan känner på sig att det är en katastrof på gång. Hon vet inte vad hon kan förvänta sig, hon bara vet att det kommer snart för det är onaturligt fint väder. Ändå fortsätter hon med sitt stökande och fixande inför fikastunden med Gafsan. Fast vad annat kan hon göra?
Det visar sig sedan att Filifjonkan hade rätt. Fast den första katastrofen blir tebjudningen. Det är inte så lätt att få till ett samtal om sånt där som ligger på ett djupare plan alla gånger. Gafsan är helt enkelt inte sugen på att prata om det fruktansvärda som Filifjonkan går och väntar på ska hända. Så de bryter upp och Gafsan lämnar den oroliga väninnan ensam med sina tankar och sin oro.
Under natten kommer (äntligen) stormen. Den är stor och vildsint när den träffar på Filifjonkans hus. Skoningslöst river och sliter den i allt den kommer åt ...
Sensmoral: Ibland kan man behöva en katastrof för att våga börja leva.

Historien om den sista draken i världen
Mumintrollet råkar fånga en liten drake i en glasburk nere vid gropen med vatten. Det är inte det att han inte vill att de andra ska få veta att den finns men han tänker sig att det ska gå till på ett visst sätt. Vore det inte fint om de andra fick se att draken är mumintrollets egen?
Problemet är att det är svårt att ha hemligheter i ett hus med så stor familj som muminhuset. Inte blir det bättre av att draken inte alls tycker om mumintrollet och det värsta av allt är att den svekfulle rackaren blir väldigt förtjust i snusmumriken. Det var ju inte alls så det skulle gå till!
Sensmoral: Visst, det där kanske är den sista draken men han här är en av dina bästa vänner.

Hemulen som älskade tystnad
I hela sitt liv arbetar hemulen på ett nöjesfält med att klippa biljetter, ett sorgligare jobb än man kan tro, och när det äntligen är dags att gå i pension kommer ett regn som till slut sköljer bort hela nöjesparken som hemulen nu slipper gå till. Släktingarna fann stort nöje i att se parken regna bort och när det inte var roligt längre bestämde de sig för en ny verksamhet där hemulen kunde fortsätta knipsa biljetter men han hade en gång för alla fått nog. Efter lite övertalning lyckas han till slut få dem att lämna honom ifred och för att hjälpa honom på traven med förverkligandet av hans innersta drömmar ger släkten honom en nedlagd nöjespark som tillhört farmor. Där njuter hemulen av sin tystnad och sin ensamhet mer än han trott varit möjligt!
Så en dag står en homsa vid grinden. Han lämnar över matkorgen från hemulens släktingar och berättar en hemlighet: ungarna har tillsammans lyckats rädda en massa saker från den bortregnade nöjesparken och nu vill de att hemulen ska få alltsammans för att kunna öppna igen!
Sensmoral: Du kanske tror att du hatar ditt jobb men egentligen är det nog bara ... släkten?

Berättelsen om det osynliga barnet
Muminfamiljen sitter ihopkurad på verandan och rensar svamp under en regnig kväll när Tooticki (japp, Tove Jansson ändrar stavningen så då gör väl jag det med, kanske hör det ihop med att hon plötsligt blivit en åretruntvarelse?) kommer dit och ber dem ta hand om en flicka som heter Ninni. Tanten hon bodde hos förut har nämligen varit så elakt ironisk mot henne att flickan blivit osynlig och nu gäller det att ge henne ett hem där hon kan få bli sig själv igen. 
Det finns något avvaktande i hur hon blir mottagen eftersom det är svårt att vara vänlig mot någon man inte kan se. Muminmamman bestämmer att de ska låta Ninni ta det i sin egen takt och ge henne den tid och det utrymme hon behöver. I hemlighet bestämmer muminmamman sig för att hjälpa till i processen genom att smyga i flickan en huskur mot osynlighet och snart får det osynliga barnet i alla fall ett par tassar.
Sensmoral: Osynliga är förmodligen fula men bästa sättet att veta säkert är att göra dem arga.

Hatifnattarnas hemlighet
Muminpappan grips ännu en gång av den där oförklarliga känslan av att det är dags att röra på sig. Så han ger sig av utan att själv veta vart han är på väg eller när han kommer tillbaka. Nere vid stranden får han syn på en båt med hatifnattar och de låter honom följa med dem. Båtfärden förflyter under (relativ) tystnad eftersom hatifnattar varken kan tala eller höra och muminpappan till slut ledsnar på att prata med sig själv. Han försöker att vara ett med nuet och njuta av färden men tankarna vandrar och kanske är det så att hatifnattarna är tankeläsare? Om muminpappan hade svårt att anpassa sig till sitt resesällskap förut (ja!) så blir det inte lättare efter den insikten.
Sensmoral: Om du är lycklig nog att ha vardagstristessen är ditt liv rikt.

Cedric
Sniff har en plyschhund som han älskar - om inte mer än något annat så i varje fall - mycket. Den har ädelstensögon och månsten i halsbandet och det är den som heter Cedric. Fast Sniff älskar förstås alla rikedomar så när mumintrollet säger att om man ger bort något som man verkligen tycker om så får man tillbaka det tiofalt ... Låt oss helt enkelt säga att Sniff känner sig något lurad ganska kort efter att Gafsans dotter har fått mjukisdjuret.
När Sniff framåt natten inte kan sova för att han fortfarande ångrar sitt generösa infall söker han sig ner till snusmumriken som sitter vid floden. Där bjuds han på en sa...nn historia om snusmumrikens mammas faster som inte brydde sig om någonting annat än sina älskade ägodelar.
Sensmoral: Berätta inte historier för någon som inte vill se saker på ditt sätt. Eller gör det ändå.

Granen
Vintern har lagt sig över mumindalen igen och mumintrollen sover i godan ro när en hemul kommer dit och väcker dem. Det är jul snart och han har hemskt mycket att göra så innan mumintrollen fått veta vad det handlar om har han skyndat vidare. I sann muminanda inser familjen att nu är det en katastrof på gång och nu gäller det att förbereda sig!
Det är inte det lättaste när de enda man har att fråga om råd är stressade förbipasserande med huvudet fullt av sig och sitt. Därför blir det aningen korthugget när muminfamiljen ska reda ut vad de ska med en gran till, hur man klär den och vad julklappar är för något.
Sensmoral: Bara för att man vet vad julen är betyder det inte att man gör den rätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar