Andra Världars 4-års dag!

I dag är det fyra år sedan jag postade det första hemlighetsfulla Facebook-inlägget om vad som skulle komma att involvera en hel massa fantastikförfattare genom åren:

tror att jag har fått en skitbra idé men behöver kolla att det finns en lokal för det innan jag börjar headhunta mina författarkollegor. #spricker av iver!

Men som för så mycket annat som behöver tid på sig att mogna och växa till något större, började det med ett frö. Så, hur kan fröet till en fantastikbokmässa se ut?

Jo, som på bilden här ovanför. Det är helt enkelt en bok.

Kanske var det tur att jag debuterade med just den här boken - "Och hon gav sig inte." i stället för en bok med en titel som "En dag när vi störtat" (samarbetet med kusin som fortfarande väntar på att realiseras). För den här boktiteln har många gånger fått fungera som ledord när det verkat som att planerna på en "egen" bokmässa skulle sluta som en avlägsen dröm.

Fast jag lyckades!
Det blev en fantastikbokmässa till slut. Tillsammans med mina minions har vi byggt upp en mötesplats som faktiskt gjort skillnad i fantastik-Sverige. Och året därpå följdes den av ännu en bokmässa - något större än den första. Och den i sin tur av ännu en och nu blir det en fjärde bokmässa den 15e oktober i Mora. Vi hoppas förstås att den ska kunna bli den största av dem alla!

I dag är det fyra år sedan fröet planterades och nu är vi ännu en gång mitt uppe i planeringen. Men den här gången är det annorlunda eftersom det blir den sista bokmässan vi arrangerar. Inte för att vi ger oss, utan för att vi har fått nya frön vi behöver fokusera på för att bygga nya drömmar.

Vi vill växa för att ge ännu fler fantastikförfattare möjligheten att träffats och knyta kontakter för framtida samarbeten, njuta av ett forum att sälja sina böcker till en genuint nyfiken läsekrets och få inspiration att fortsätta skapa och drömma. Vi vill erbjuda läsarna en plats att hitta de där pärlorna som drunknar i nätbokhandlarnas forsande utbud och boklådornas undanskuffande trängsel. Vi vill skapa ett rum för samtal och skratt där det omöjliga blir möjligt och verkligheten sagolik.

Kort sagt vill vi öppna dörrarna för att bjuda med just dig till Andra Världar!

The book selling crew in Crewe

The steampunk market in Crewe was buzzing with activity as the ladies and gentlemen made their way between the stands and the vendors' stunning steam-powered robotic mannequins who were hawking on behalf of their owners.
"Silk robes and beautiful dresses, get your corset from my mistress!” said one.
“No,” said another wearing high heels with folding spikes, “shoes my masters clothing instead, milady,” delivering an expert pun through subtle puffs of steam.
A young lady nearby stole a moment to side-glance at the beautiful weaponised shoes as her parents stopped to exchange a few words with a man selling exquisite canes.

On the far side of the market place, and with an overview of most of the market, Faramond Frie and his friend Jhedron Luckspar turned their attention to more urgent matters. They had been informed that somewhere in the neighborhood there was a rabbit hiding in a hat. The tip off had come from two undead strangers in the form of a song that they performed as they casually passed by. The lyrics were too synchronous to ignore as they were singing about ‘that’ rabbit and not about some magicians bunny. There was also something about two white ears sticking out of a hat, as if the rabbit was actually trying to wear it as some disguise perhaps? To the adventurers, the lyrics had been clear enough.
Almost as if she had read their minds, a lady paused to pick up a book. Her hand hovered for a moment above ‘The rabbits Chronicles’ by Jhedron himself and the two friends held their breath.
"An excellent choice, if I may say so, madame," Faramond volunteered.
The woman nodded gracefully and begun to flip through its pages.
"I must say that I do enjoy a good science fiction story every now and then," she said.
"Forgive me, madame," Jhedron replied. "But this is no ordinary make believe, it's a story from another dimension now extinguished. I was there when it happened."
"Another time traveller, then?" the woman exclaimed in surprise. "I just met two of them on my way here!"
"Indeed madame," Jhedron admitted. “However I do find that all that motion back and forth upsets my stomach. My friend lord Stiletto and I also travel between dimensions."

But it all really began with a little bird, sitting on top of a hat with its empty teacup, whispering in a by-passer's ear:
"Seek the treasure."
The young boy with bare feet and a too big cap paused and looked around to see who had spoken to him. Being a child of the backstreets not that many ever paid him any attention at all, although sometimes they shouted at him, but this time everyone around him seemed too busy in their own world. He just shrugged and continued walking but the seed had been planted and maybe, just maybe, he would be so lucky as to find himself a real treasure!
If he did, then he too would be able to dress in one of those fashionable black tail-coats. He was so caught up in his daydreaming that he didn't notice how the entire market place stopped in awe as the beautiful Miss Ann Thrope arrived. She was balancing a tray with three coffee cups and as the boy walked around in wonder, he accidentally bumped into her and froze. As a backstreet urchin in this wonderland of ladies and gents he was too petrified to even begin to apologise.
Anyone close enough to hear the rattle of porcelain coming to a rest on their small plates took a step back, because though Miss Thrope was a gentle soul, she was not afraid to stand her ground.
"Oh! Are you all right there, dear?" she smiled.
The boy's jaw dropped as he met the hollow eyes of the last to have bothered her, now staring into nothingness from its place around her neck, but at least the boy managed a tiny nod. She returned the gesture and as he quickly moved out of her way she kept walking in the direction of her dear friends Jhedron Luckspar and Faramond Frie.

"There seems to be something in the air," she said putting down the tray as a fairy with copper wings fluttered by. The gentlemen looked as if they were about to open their mouths but she gave them a warning stare. "I meant," she said sharply ignoring the fairy and handing out the cups, "have you noticed anything unusual?"
Jhedron told her about the song they had heard earlier as he brought his coffee cup to his lips but Miss Thrope shook her head gently blowing at the hot surface in front of her.
"No, I don't believe the Rabbit has anything to do with this."
The two gentlemen knew better than to question her, but they couldn't help not being entirely convinced just yet.
They enjoyed their coffee and small talk, occasionally being interrupted by curious readers looking to find a new adventure, since there are adventures not to be experienced only recounted.
Miss Thrope assisted in the money exchange as both the authors engaged in signing their works to an eager young couple. As the two happily left the table with their purchase neatly tucked away in a bag, Miss Thrope turned to her friend. "Faramond, would you think ill of me if I asked to steal Jhedron away from you for a moment?"
"Not at all, Miss Thrope," he assured her. "Please take your time to explore the market together, I'm sure I can manage the table on my own in the meantime."
The last thing he heard as Miss Thrope and Jhedron linked arms and left him to it, was her soft voice telling him that although she knew that Faramond was capable of taking care of himself, she did have a terrible feeling, and she wanted Jhedron to promise her not to let him wonder off on his own.
Faramond was neither offended nor worried by her words, but they did give him pause, and he would have spent some time wondering what she meant if he hadn't been interrupted by an old man in a cravat coming up to him to ask about the skulls on the table.
"Oh, it's Yankai's skull," Faramond explained. "An immortal in search of his inner demon."
The old man raised an eyebrow but it was impossible to say if he found the phrase offensive or familiar. "That so?" he scuffed and picked up a copy. He read the back and turned it over to flip it through, but as he opened it there was a puff and blue smoke appeared.
As it cleared, The Bookfairy found herself sitting on the floor. She looked around in surprise as her eyes were drawn between rushing feet and colourful table cloth. She was vaguely aware of someone behind her, but as she turned around it was Faramond Frie who caught her attention. The old man next to him muttered something but she was still adjusting to this sudden change of scenery and could not yet make out any of the conversations. She stood up and shook her wings in place, gently smiling at her friend and the other man.
"I beg your pardon?" she said when she was fairily convinced that all her senses had adapted.
"Oh, so it does speak," the old man said sourly and put down the book as he – strange as it was – had lost interest in it. "I said: Are you for sale as well?" and his eyes didn't waste any time waiting for an answer before they did their best to get inside of her dress.
The crystal shaped ampoule of fairy dust hanging in a chain from her corset begun to glow in a dangerously violet colour, but she contained it and just straightened her back without as much as a flinch. He was lucky that she hadn’t had time to bring one of the swords from ‘Yankai’s Skull’ with her, or she would have plunged him through, but then again; she didn't want to stain her new dress.
"This is a book stand," The Bookfairy replied slowly. "The only thing for sale here are books."
"That's a shame," he turned to Faramond but his gaze still refused to let go of her. "Is she the missus, then?"
"No," she said firmly but he was no longer talking to her.
"You should propose, you know," he said to Faramond.
"The Bookfairy can't be tied by the chains of matrimony," Faramond said in a tone of voice that clearly demonstrated how absurd the very idea was.
"Women like that sort of stuff. – Don’t you?"
"Well, I wouldn't know,” she said. “But from what I have seen of womankind on my various journeys through countless stories, most of them seem to wish to belong to no-one but themselves. Thus, as far as I can tell, you most certainly are no expert on women either."
The old man finally tore his eyes from her as he looked to Faramond for support. Surely he must do something to punish such impertinence, but the author didn't even pretend to hide his smile and the old man stomped away feeling sorry for his sprained ego.
"Well, I've never," The Bookfairy sighed. "How rude to interrupt me in my reading like that!"

Faramond and The Bookfairy went on to more pleasant conversation as she complemented him on his book. She still hadn't finished talking about her favourite character, The (mythical) Poet, when Miss Thrope and Jhedron returned from their explorations. It was a loving reunion as they hadn't seen each other for too long.
“I must say, we just witnessed the most peculiar thing,” Miss Thrope said once they had had time to catch up. “Please, Jehdron, do tell our friends about the accident!”
“Well,” he begun and his audience could tell that this was going to be a good tale. “Next to a stand with alluring bottles, there was this vendor with a neat table of handcrafted firearms. They all had their very own innovative features and dazzling holsters, but even more conspicuous was a bell jar containing a living brain.”
The Bookfairy’s eyes widened and she met the gaze of Miss Thrope, nodding slightly to validate the story. Even Faramond was impressed by what he heard. So far, no-one had been successful in such an achievement. At least not officially.
“The vendor said that it was his great grandmother, a grumpy …”
“A principled lady,” Miss Thorpe corrected him.
“Yes, one of those,” he agreed. “Anyway, the device allowed her to communicate by steering a mechanical arm holding a quill, and judging by the things she wrote, she hadn’t changed her mind about much lately.”
“I do find that somewhat comforting,” Faramond said. “If I were to die, I wouldn’t want to wake up not being able to recognize my own mind.”
“Fair enough,” Jhedron agreed. “However, she had us know that there were two things in life – and beyond – that she did not approve of. One was weapons and the other was drinking.”
The ladies gasped and exchanged another glance as the story was unfolding. Being trapped in an armory sat next to a stand drowned in firewater, an accident was just waiting to happen. And so it did.
“The vendor said that he was a little bit worried about his old nan, as lately her arm had been twitching. We were just getting engaged in an interesting discussion about whether or not it could be fixed by changing the mechanism when the arm threw the quill as a dart, aiming for the neighboring vendor. As he threw himself to the ground to take cover, she got hold of one of the firearms, accidently set to shrink. Her great grandchild did his best to yank it out of her hand, but it was too late.”
As the friends where absorbed by the story they hadn’t noticed that the audience was growing. Now, they all simultaneously gasped.
“The liquor stand shrank from its former glory into the size of a bedside table and the poor man caring for it was lucky to remain in full size.”
There was an upset murmur as the audience aired their opinions in all of these matters. A few uneasy glares fell upon the skulls on the authors’ table and it sent shivers down the spines of the beholders.
Once the commotion had settled down, the two ladies Miss Thrope and The Bookfairy quickly engaged in a conversation of their own about this and that, and they could only be interrupted by passing folk eager to buy books.
"Oh, I almost forgot," Miss Thrope gasped suddenly. "Are you still looking for a quill to open new portals into the unknown?"
"Indeed I am," said The Bookfairy. "I've been searching in one realm after another but so far I haven't found one to replace the one I lost in Gävle two years ago."
There had been much lost when the Rabbit destroyed that dimension, but though Miss Thrope was sympathetic, she was also exited to tell her friend the news.
"I think there could be such a pen here at the market! There is one man creating magical pens from enchanted wood, but there are also feather pens."
The Bookfairy's eyes lit up and her gaze begun to search before she had time to stop herself.
"Why don't you take Faramond for a stroll and have a look around?" Miss Thrope suggested but she saw that The Bookfairy hesitated. "I insist."
"Well, in that case I will, thank you.”
And so, with the blessing of her friend, The Bookfairy took Faramond by one arm and her pouch by the other.
They didn't get very far before The Bookfairy stopped to have a closer look at some beautiful jewellery that made the table shimmer.  The crafter was celebrating her birthday and was in a beautiful mood. While The Bookfairy fell in love with an owl in a neckless, Faramond tried out a new pocket-watch to go with his waistcoat.
"What's its name?" Faramond asked referring to the owl as they continued.
"I don't know yet," The Bookfairy answered. "And I couldn't wear it before we are properly introduced." She stroke its turquoise stone belly and let it slid back into its pocket in the pouch.
Next stop was the peacock feathers, but as magnificent as they were, they could not become the magic pen she was looking for.
"Thank you for inviting me to come with you," Faramond said as they walked past the loud steam mannequin asking them to get their clothes from its mistress. "Maybe I could return the favour by inviting you to have luncheon with me before we go back to the others."
"Thank you, Faramond. I would be delighted to."
They rounded the next corner and entered a new busy aisle. Slowly they made their way up to the stand The Bookfairy had been looking for. It was tended by a lovely couple that even showed her their stock of free range organic fairy dust. This, of course, pleased The Bookfairy and she made sure to point it out to Faramond as well. He was duly impressed but to him, the pens were more interesting and indeed, the feather pens were not only beautiful but also the real thing. If used correctly, they could open portals straight into imagination. Both the author and The Bookfairy stood in awe as they watched the skilled craftsmanship gone into them. It was a tough choice, but finally she fell for the grey quill.

Faramond led the way past the stand with fans and parasols, and maybe experience made him hurry his steps a little extra as they passed another stand with shimmering jewellery. Though, not even he could rush past the lady with a dancing bear. As Faramond noticed how captured The Bookfairy was by the music, he asked her to dance with him. That was a proposal she was happy to accept and the bear was also happy to get some company.
Once the music stopped, the applause died out and the crowd started moving again, the two book lovers were privileged to enjoy a chat with the lady and make friends with both her and the bear.
Eventually they parted, but as the two were still too excited from the experience, they didn't pay any attention to the little bird sitting on a black top hat conspiratorially whispering in their ears:
"Seek the treasure."
However, they did decide to leave the market place in search for the promised luncheon.
"Tell me, dear fairy, what do you fancy?" Faramond asked and suggested that they would cut through the grass where a white tent was set up.
She never had time to answer, as they were greeted by the couple of charming time travellers residing in this remarkable home. They were invited to admire the most amazing things and it looked as if it would be a wonderful encounter – up until the hosts lowered their voices and asked if they had ever heard of the ‘Hamster Club’. Faramond was as intrigued as The Bookfairy and the time travellers, lady Barnes and lord Davis explained the rules.

The two book lovers choose their hamster champions and the competition was on. In the first round, Faramond's grey hamster tipped The Bookfairy's black and white so quickly it never knew what happened. In the second round her hamster tried another tactic, trying to stay away long enough for the grey hamster to exhaust itself. It seemed to be a winning concept until the hamster got frightened by an unexpected siren and clung on to the rim with its hands and teeth, refusing to let go. As The Bookfairy helplessly watched her champion getting nowhere, the friendly Faramond pitied the creature and heroically reached out to set the hamster free but in doing so he stained his own reputation, and was accused of hamster interfering!
Still, there had to be a final round to determine which hamster was the ultimate winner, and this time the grey left no mercy, pinning the black and white for the three count.
The Bookfairy congratulated her friend on the victory, and the time travellers acknowledged it, rewarding Faramond with the rare and valuable prize of perfect harmony, disguised as a teabag.
Unfortunately the interfering couldn't be overlooked and lord Davis was sorry to have to duel his new friend but rules are rules and honour is honour. Faramond was not afraid to accept, since he knew that though wrong, he had still done the honourable thing.
They agreed to meet up later, after all, Faramond did promise to treat The Bookfairy to a luncheon and the good gentleman expected nothing less than that Faramond would want to honour his word as it might be his last day alive.

The atmosphere was a little bit damped as Faramond and The Bookfairy shared their meal. She knew that there was no point in suggesting an escape, but she did wonder if it would be all right to use her pen to re-write the ending – no matter who shot who. She genuinely liked the two adventurers that they had just got to know and she didn't want to see anyone getting hurt.
"Maybe you can ask the inventor to build a box for my brain so that at least I can finish my next book," he smiled and placed his hand on hers.
"Please, don't joke about this, Faramond."
"You're right, my dear, but you know, Jhedron and I have survived worse things than a duel and look at you, you made it out of Gävle without a scratch!"
"I was travelling through the realms of books."
They took another bite but no matter how slowly they ate, they eventually finished and the time to duel was nigh.

They walked back to their friends by The Time Travelling Tea Tent. Lord Davis welcomed them and let Faramond choose his weapon before they stood back to back and lady Barnes counted their steps. As they turned around, Faramond insisted that lord Davis would take the first shot – not realising that he had already killed two others that very morning. Lady Barnes screamed as the shot went off and hit Faramond in the neck, his blood spraying into the air.
As his body fell to the ground, so did a tear from the corner of The Bookfairy's eye. She was stunned by her loss and couldn't even bring herself to weep.
Luckily, lady Barnes was an experienced woman – having travelled through every age that ever been or would be, and she had been ready for anything. She tousled to Faramond's rescue and fell down beside him, while heaving up a small bottle of smelling salts so strong it could wake up the dead – and what’s more; clean any stain from any surface.
She held it under Faramond's nose, and indeed, the wound healed as he was soon brought back to life, surprised to be able to sit up again.
The Bookfairy quickly dried her tears and approached him with a big smile on her face.
"Faramond!" she exclaimed. "Oh, my dear Faramond, how are you feeling?"
"What a great shot!" he complimented his opponent and felt his neck before turning to the fairy. "My head spins and my ears are ringing, but other than that, I'm feeling as great as ever!"
Lord Davis reached out his hand to help him up and The Bookfairy hurried to link his other arm, not sure if she wanted to support him or protect him from further harm.
“Thank you very much, lady Barnes,” Faramond said and bowed courteously to her amusement.
“Careful Mr Frie, or I’ll ask lord Davis to shoot you again,” she smiled.
“Oh, no no! Once is quite enough,” assured lord Davis as he met The Bookfairy’s dangerous gaze. “I don’t wish to impose any fatal habits on our new friend.”
“Speaking of friends,” she said and squeezed Faramond’s arm, “we better get back to the table.”
“Then we will have to come and visit you there,” lady Barnes established.
“Please do,” Faramond said and kissed her hand. “We’ll be looking forward to it.”

As Faramond Frie and The Bookfairy made their way back through the market, they stopped by a friendly vendor behind a table set with bracelets and other useful artifacts. It was clear that each and every one of them had their unique story and the book lovers couldn’t wait to learn more about them. Their curiosity rewarded them a secretive smile from the gentleman on the other side.
“Some stories are not to be told,” he said and adjusted a bottle of air kraken anti-venom. “They are to be explored. You look like the kind of people who would know that.”
The Bookfairy lowered her eyelashes in embarrassment as she had to be reminded of this fundamental truth.
Faramond, as a true author, was inspired. “How beautifully put,” he said and repeated the words to himself. “Do you mind if I just write them down?”
“Be my guest,” the vendor said and turned his attention to a customer who needed to discuss the various uses of a black widow bracelet. The lady was asking on behalf of a dear friend, but on a separate note, could they make haste before her husband was done by the liquor stand?
“I seem to have misplaced my pen,” Faramond said in disappointment. “You don’t happen to have one I can borrow?”
The Bookfairy reached for her pouch and poked around before she eventually found the quill that could open portals into the imagination. She held it for a moment and felt the weight of its power as a tickle in her hand.
“Be …” she begun but didn’t know how to finish.
“Careful?” Faramond suggested and held out his palm to receive it.
“Humble. I think the use of a pen like this calls for being humble.”
He nodded in agreement and took a deep breath before he let the words take shape on a piece of paper. To their relief nothing appeared to happen.

At that very moment, in another aisle, there was a shimmer in the air right next to a hat with a little whispering bird on top of it. A small portal opened into a dimension where something of the size of a bird could be whoever it wanted. And this bird wanted to be free to leave its hat. Reality made a popping sound that was immediately drowned in the market noise from conversations and attempted haggling and the bird’s beak dropped.
“Seek the treasure,” the bird whispered manically and shivered as the tiny portal shut closed again.
The bird lifted one leg and then the other, unsteadily balancing on one foot at a time. It glanced at the empty teacup and snorted. That was no way of living, not when there were stories to be explored!
The bird spread its wings and caught the wind in its feathers. It was finally time to seek.

The market place looked different from high above. There were so many colourful humanoids crowding on the ground and more shiny things on the tables than a bird could ever imagine. Yet, none of that seemed important right now. This bird had a mission.
It sniffed in the air, because in this dimension its smell was strong as a hound’s, and felt a whiff of true beauty coming from somewhere below. It turned its little head this way and that, in an attempt to spot the source.
It was hard, too many smells, too much going on, but once the eye had caught its target, its warm red glow made it impossible to be unseen. The only problem was that it was moving, despite the thick crowd it kept a steady pace heading towards the outskirts of the market place. The bird made a wide circle to find a way to get close enough.

Miss Ann Thrope rubbed the skull in her necklace between her thumb and index finger. She hadn’t said a word while listening to what Faramond and The Bookfairy had told her and Jhedron, but her blood was boiling as she struggled to keep her breathing under control.
“You were shot?” she said slowly and the disapproval dripped off of each syllable.
“Yes,” Faramond admitted happily and put his hand over the healed wound. As he rubbed his neck he suddenly felt the bullet left behind underneath the skin. For a split second this concerned him, but since it didn’t seem to cause him any harm it instead pleased him to have something to remember the experience by.
“And saved,” Jhedron pointed out, still amazed by such a powerful brew. After all, he had witnessed quite a lot of magical things on his journeys but nothing comparable to this. “This is truly remarkable. Your shirt doesn’t even have grass stains from your fall.”
“That’s beside the point,” Miss Thrope insisted. “No one hurts my friends – even if they can unhurt them afterwards!”
It was difficult to describe the sound the crowd made as it all of a sudden froze in fear for a moment, only to immediately withdraw from the market place. Being true ladies and gentlemen, they wouldn’t dream of running in panic however, they made sure to politely squeeze past each other to make sure that they weren’t caught in the firing line.
However, it didn’t take long before there were new people around them and the imminent threat had been forgotten. The friends’ conversation was suddenly interrupted as three ladies in their early twenties approached the table with their chaperon. It was clear that they were looking for an adventurous read to help them escape the dreadful expectations of finding suitable husbands. The chaperon, however, wanted to make sure that they wouldn’t read anything inappropriate. However, they all agreed that the short story collection ‘Equations of being’ looked like an edifying book. Jhedron, as the author, raised a warning that the mathematical headers didn’t mean that this was a math book but the chaperon was still pleased. She even read one of the short stories to see for herself that there were depths to it.

Above their heads, the bird planned its sneaky surprise attack and as the humans re-engaged in their discussion, the opportunity presented itself.
The bird landed on the ground behind the table unnoticed and carefully snuck closer. No-one saw it jump up on the chair and from there to the table top. It walked up to the skull closest to Faramond, constantly looking around to make sure it wasn’t discovered. The bird hurried to strike a pose when a passing-by gentleman paused to have a closer look at it. He squinted to try to determine whether the bird was alive or not but quickly made his excuses and hurried on when The Bookfairy asked if she could help him. She shrugged and soon her attention was absorbed by her friends, not paying any attention to the bird innocently climbing Faramond’s arm.
A bunch of pirates walked past them nodding in greeting but only the new bare feet ship’s boy wearing a black tail-coat actually stopped by the book stand. He tilted his head and swallowed before daring to speak:
“Excuse me, sir,” he interrupted and wringed the rolled up his copy of the comic book ‘Renegade Pilot’ by Matt Clarke from a few stands away. “Why do you have a black parrot on your shoulder?”
Faramond slowly turned his head and found himself starring into a shimmering black eye.
“Hello you!” he said in surprise.
But the bird didn’t waste any time on pleasantries. It quickly dipped its head down Farmond’s breast pocket to snatch the precious treasure. Within the blink of an eye, the bird took off and flew away into the safety of the height.
The Bookfairy spread her wings, ready to pursue, but Faramond took her hand in his.
“It doesn’t matter,” he said. “Whatever was in that tea bag I don’t need it. All I ever wanted is right here.” He looked at each one of them and swept his hand towards the table.
His friends knew that he meant every word. “Thank you, Faramond,” they said. “Very wise words indeed,” Jhedron added.
“Yes,” Miss Thrope agreed. “Although, personally, I wouldn’t mind some dinner.”
“I second that,” The Bookfairy said. “And I happen to know where we can find a nice Mexican restaurant.”

Once the market place had closed for the day and all the people and vendors had left, there was still one stand where there was vivid activity. A little black bird was manically whispering to itself as it was heating water with a raygun wrongfully borrowed from a neighboring weapon dealer.
“Seek the treasure to feel the pleasure of true harmony.”

Once boiling, the raven put the fragrant tea bag in its cup and poured the water over it, watching the tea whirl and twirl to life. After a few minutes the bird used the silver spoon to fish out the used bag before sitting down to finally enjoy a nice cup of tea.

With a big thank you to my dear friends Faramond Frie, Jhedron Luckspar and Miss Ann Thrope for a wonderful weekend, and to everyone making The Crewe Steampunk Convivial magical.


På sätt och vis har jag gett upp hoppet om att hinna läsa ikapp bokhögarna som tornar upp sig runt mig. Men så här på Världsbokdagen hade det ju inte varit helt otrevligt att krypa upp i soffan för en liten smygtitt.

Så blev det inte.

Den ursprungliga planen var att avsluta det tredje manuset som ska göras färdigt för tryckeriet innan sommaren, men så blev det inte heller. Jag började läsa men kom inte mycket längre än några sidor innan den där otäcka känslan kom krypande. Inte så mycket från berättelsen, eftersom jag redan vet hur den slutar, men från att det var något annat jag måste göra först.

En annan sorts bokslut tvingade mig att släppa dokumentet och ge mig på Skatteverkets hemsida i stället. Det var, som för så många andra människor där ute, inget kärt återseende. Och då har jag ändå en examen i skatterätt. Och jag har inget emot konceptet att betala skatt eller att redovisa årets upp- och nedgångar. Men det är något som känns fel när det ska vara så in i Norden svårt att göra rätt för sig!

Vore det inte bättre att göra ett system där det är så enkelt att deklarera att folk är beredda att göra det bara för att det är skoj? Vad skulle hända med statens finanser om folk i stället för att börja kallsvettas när påsen med årets deklarationspapper dök väntade vid brevlådan, redo att kasta sig över den? Tänk om det till och med gick att göra som ett dataspel av det. Typ, en variant av Super Mario som tar sig fram igenom korridorerna på SKV och bekämpar skatteflykt på jakt efter avdrag.

Jag kunde i alla fall inte hitta den funktionen i år. Tyvärr.
I stället hittade jag en massa blanketter som försatte mig i en inte alltför skojig loop där jag efter att ha fyllt i och sparat den ena fick börja om med den andra och när jag väl kom vidare till den tredje blanketten efter alldeles för lång tid, så hade det blivit dubbelt nånstans. Men det var givetvis inte bara att ta bort dubbletten, eller att göra en anteckning om att bara så ni vet så är det fel här, utan den där lilla jäkla summan måste letas fram på något annat sätt. Förmodligen i någon av de tidigare blanketterna men det är ju inte där det syns om något kommer att bli fel i senare led när allting ser ut som det ska tidigare.

Det var då jag gav upp.

Precis som jag alltid gjorde på den sista labyrintbanan när jag spelade Super Mario Bros 1. Men det var i alla fall roligare fram till dess.

Recension: Hjärtat i halsgropen

Elin Niklasson debuterade 2015 med "Hjärtat i halsgropen" som är första delen i "Trilogin om amuletten". Jag hade glädjen att få ha Fantasi-Förlaget och Elin som bordsgranne under Swecon ConFuse samma år och det var då jag fick boken i min hand.

Tozan har levt i den skyddade tillvaron på sin fars slott i hela sitt 14-åriga liv. Visserligen har han fått vara med vid en del viktiga möten men de riktiga äventyren har han ännu bara fått fantisera om.
Så lyckas Tozan tjuvlyssna på ett samtal som förändrar allt. Hans far är beredd att begå fruktansvärda handlingar och det finns ingen annan som kan stoppa honom. Men är Tozan verkligen redo att förråda sin egen far?

Jag brukar inte lägga någon vikt vid en författares ålder men Elin debuterade redan som 16-åring. Det är modigt att ge sig på en hel trilogi vid den åldern, för det kan vara svårt nog att få ihop och avsluta en bok.

"Hjärtat i halsgropen" är en äventyrssaga i en medeltida fantasymiljö men bara för att huvudpersonen är tonåring det känns inte som en typisk ungdomsbok utan berättelsen kan lika gärna läsas i alla åldrar.

Som feminist är det med glädje jag noterar att Elin har lyckats väl med att ge Tozan en mångbottnad personlighet och tillåter honom att reagera på instinkt men också att känna sig rädd eller osäker på sig själv. Det ger liv till karaktären och gör honom mer mänsklig.
Hon arbetar också genomgående med att skapa en värld där det är självklart att kvinnor är lika skickliga i strid som männen och att ingen ifrågasätter att det är så.

Elin lyckas också väva in taktik och strategi genom att tvinga sina karaktärer att inte bara tänka på att överleva i strid utan dessutom på resande fot. Det ska till exempel hittas vatten och mat trots att pengarna tryter, och skador måste behandlas även om det inte finns tillgång till färska örter. Det tillför en extra dimension av spänning till historien och ger en ökad trovärdighet till berättelsen utan att tappa i tempo.

Jag skulle absolut rekommendera "Hjärtat i halsgropen" till de läsare som gillar action-späckad fantasy med komplexa karaktärer och en gnutta realism.

Förläggaren har ordet
Om det här manuset hade skickats in till förlaget skulle det ha hamnat i kanske-högen. Vad som talar för utgivning är att det är en bra historia som utspelar sig i en på många sätt komplett värld. Det finns många detaljer som visar på författarens lyhördhet för karaktärerna och deras tillvaro och det är grunden för att få till en bra närvaro i berättelsen.

Det finns dock ett par saker som ligger och gnager lite i bakhuvudet genom läsningen. En skada som först blir ordentligt eftersedd tycks nästan glömmas bort för att sedan göra sig påmind vid ett tillfälle som är allt annat än lägligt för den drabbade. Det hade inte behövts många meningar här och där för att visa på att personen i fråga antingen försöker dölja sitt lidande för andra eller blir så distraherad att det känns som om den spelar mindre roll.

Berättelsen är välskriven rent språkligt och medan det är lätt att ryckas med i är det stundtals svårt att inte påminna sig och imponeras av att det är en så ung författare som gömmer sig bakom orden. Det är sällan språket i sig självt visar något tecken på att inte vara skrivet av en mer erfaren skribent. De brister som finns i form av vissa onödiga upprepningar är i stället de klassiska fällorna en debutant ofta faller i.


Så här när julen står för dörren är det ju mysigt att kura ihop sig tillsammans och lyssna till våra kära gamla julsånger, som till exempel "Unholy night" eller "Nu tändas tusen boenden". Men ni har väl inte heller missat årets stora julsångssuccé: "Kräv ett pass"?

Kräv ett pass

Vi och dom dom dom dom dom dom dom dom dom …
Vi och dom dom dom dom dom dom dom dom dom …

Kräv ett pass och id-handling
låt aldrig hoppet få fäste det är mörkt nu
men det blir mörkare ändå

Stäng en gräns för allt du tror på
för den här planeten vi bor på
stäng en gräns för jordens barn

Vi och dom dom dom ...

Vi såg en stjärna falla
vi förstod inte vad det var
för att vi var säkra
att allt var som vanligt

för en minut sen brann det
en sekund sen skolskjutning
vardagsrasismen är här nu

i somras sjöng vi om fred på jorden
nu stöttar politiken morden

Vi och dom dom dom ...

Kräv ett pass och id-handling
låt aldrig hoppet få fäste det är mörkt nu
men det blir mörkare ändå

Stäng en gräns för allt du tror på
för den här planeten vi bor på
stäng en gräns för jordens barn

Vi såg bilder från Medelhavet
vi såg bilder från Syrien
och Rosling visade:
dom är också människor

men det blir samma visa
det blir samma hav och stjärnan som vi såg

föll för alla dem vi dömer
föll så att vi aldrig glömmer

Vi och dom dom dom ...

Kräv ett pass och id-handling
låt aldrig hoppet få fäste det är mörkt nu
men det blir mörkare ändå

Stäng en gräns för allt du tror på
för den här planeten vi bor på
stäng en gräns för jordens barn

Vi och dom dom dom ...

God jul och gott nytt år

lova var rädd om dig själv
men bara dig själv

Kräv ett pass och id-handling
låt aldrig hoppet få fäste det är mörkt nu
men det blir mörkare ändå

Stäng en gräns för allt du tror på
för den här planeten vi bor på
stäng en gräns för jordens barn

så kräv ett pass av jordens barn
stäng en gräns för jordens barn

Premiär för Svenska spöken

Enligt säkra källor kommer Malmö att invaderas av spöken under fredagen den 30e oktober. Särskilt stor risk/chans att träffa på dem ska det vara för den som tar sig till SF-bokhandeln kring kl. 16 och fram till stängning. Vågar du komma dit?

Mera zombie!

Det har varit drygt en veckas vandring för vår Book Zombie men nu verkar han äntligen ha hittat ...

Everything is awesome/ConFuse(d)

Andra Världar! (Pernilla Lindgren fixade bildbevis på att jag faktiskt var vid bordet ibland och jag har ärligt snott bilden av henne.)

Så ... Vad har troll, fantastikpriser och världsbyggen gemensamt med saker som specialanpassade motorsågsproteser, konspirationer, streakande semivarulvar, skämsskryt om vems hemstad som har sämst trafikplanerare (Jönköping!), sexualundervisande pirater, tomma ringfinger(, superkraften att kunna kasta te i ögonen på folk och ständigt borttappade författare/förläggare att göra? Ärligt talat minns jag knappt själv men det är definitivt sånt som händer på science fiction och fantasy (sf/f)-kongresser. Särskilt om de heter ConFuse.

Givetvis inledde jag veckan med att traditionsenligt bli så där härligt dundersjuk och alla slutförberedelser fick sträcka sig till att konstant undra vilken dag det var och om det fortfarande var samma dag ett ögonblick senare. Men när kongressen väl slog upp portarna i fredags var alla sista-minuten-fadäser (som att nästan ha glömt Pernillas böcker) uppklarade och vi kunde slå upp bordet under spelad värdighet. Det underlättades något av att vara bland de första på plats så när alla andra väl kom kunde vi luta oss tillbaka med varsin kopp te och titta på.

Boksalen. Tog bilden alldeles helt själv till och med.

Efter att ha kramats med alla fellow-förläggare/-författare (det är hårt jobb att vara Patient Zero) och lärt oss att hitta mellan hotellet där vi höll till och Hemmakväll (lakritspipor och Anthon Bergs på lösvikt!) så blev det dags för panelsamtal om att vara förläggare i fantastik-Sverige.

Svenska förläggare samtalar. Britt-Louise Viklund (mod), Kerstin Aronsson (Styxx), Anna Vintersvärd (Andra Världar) och Elin Holmerin (Undrentide).

Det blev (så vitt jag har hört) ett bra samtal om vad vi vill ha (bra berättelser som hanterar både språk och dramaturgi på rätt sätt och författare som är öppna för konstruktiva samtal om sina texter) och vad som får oss avigt inställda (som att författare inte följer anvisningarna för att skicka in manus eller skickar in ofärdiga texter). Dessutom berättade vi om vad vi gör om dagarna när vi inte sitter i paneler och ser glassiga ut och om hur hårt arbete det faktiskt är att nå ut till läsarna.

Historisk fantasy. Elin Holmerin, Helena Andersson och Pernilla Lindgren.

Senare på kvällen handlade det om historisk fantasy. Författarna berättade om hur de tänkt (eller inte tänkt) för att förlägga sina berättelser i historisk tid och resonerade kring att det inte nödvändigtvis måste hamna i medeltidsinspirerad fantasy bara för att det inte är nutid. Däremot blev det väl inte helt utrett var gränsen går mellan vad som är nutida och historiskt, det beror ju på vem man frågar. För oss lite äldre *host, host* känns kanske -80 och -90 som alldeles nyss medan "dagens ungdom" lätt skulle klassa det som förhistoriskt.

Som de förhistoriska varelser vi är drog vi oss därefter tillbaka till sofforna i bokhallen med te och smörgås medan vi funderade på vad som skulle hända sen. Vi hade ju liksom precis kommit dit då ville vi ju inte behöva gå därifrån redan! Lyckligtvis behövde vi inte fundera så länge eftersom det dök upp ett gäng likasinnade bokmalar i form av Lupina Ojala med minions och samtalen var snart igång på full volym.

Lupina Ojala.

Minions: säljminion och författarminion.

Lördagen inleddes med finfrukost i trevligt sällskap på vårt privata lyxhotell (hos mina och Daniels numera ganska långväga grannar från studenttiden). Kanske var vi rentav lite väl bortskämda för vi kom lite sent till panelen med de nya svenska fantastikförfattarna.

Det här är uppenbarligen inte panelen för då låg min mobil i väskan men Thomas Årnfelt var med i den och det är en bra bild. Som Pernilla tagit på honom (och jag av henne). Själva panelen befolkades för övrigt av Eva Holmquist, Lisa Rodebrand, Anna Jakobsson Lund, Mattias Engström och Björn Cederlind.

En stor fördel med den här lilla ankdammen av fantastik på svenska är att vi har ganska bra koll på varandra (och det är inte bara för att vi på Andra Världar helt enkelt samlar på oss en massa själar genom våra antologier) så om man bara kastar sig in i Facebookgrupper och dyker upp i såna här sammanhang redan på vägen till den färdiga boken så finns det alla möjligheter att bygga upp ett kontaktnät. Så även om jag på avstånd fått följa med i en del av panelisternas resa från aspiranter till debutanter (och vidare till författare, om man nu ska göra skillnad) är det alltid lika intressant att lyssna på andras erfarenheter.

Efter avslutad panel ådrog vi oss avundsjuka blickar när vi svansade in i bokhallen med en välpackad picknick-korg till lunch. (Kanske skulle föreslå att vårt värdpar öppnar ett mobilt vandrarhem med plats för oss allihop och hänger med på alla mässor och konvent ...?) Fast vårt sushiätande sällskap verkade inte särskilt långsinta.

Min vana trogen glömde jag helt bort det där med att det bor en kamera i telefonen (jag menar; seriously!) och därför blev det ingen bild på panelen som pratade om What's in a name?. Medverkande var i alla fall Suzanne van Rooyen, Kristina Hård, Thomas Årnfelt och Marcus Olausson och om ni inte vet hur de ser ut så är det väl bara att googla. :p Hur som helst så var det spännande att höra att det är fler som leker med symboliken i namn och som förläggare kände jag mig nöjd med att det finns en medvetenhet bland (i alla fall dessa kloka) författare om kopplingen mellan kulturella sammanhang och personnamn.

Jag kan inte exakt säga när vi stod vid borden och sålde böcker, när vi satt utslagna och åt Ipren som godis och godis som medicin eller när vi flippade ut och roade oss med att försöka skrämma livet ur varann (okej, det var kanske bara jag men Pernilla var faktiskt a sitting duck ...) men vi hann så klart med sånt också mellan varven. Och fler koppar te. Och både korta och långa samtal med folk i närheten eller i andra änden av salen om mer eller mindre viktiga saker som marknadsföring, filmer, böcker, skriva, jobba, mässor och om vi skulle se om vi kunde fånga någon kvällsmat. Nya ansikten bjöd på sig själva och adopterades in i gänget (vare sig de ville eller inte - och somliga var jäkligt motsträviga, lät sig inte ens mutas med lakritschoklad!). Och det är ändå rätt speciellt att tillhöra ett sällskap där man på fullt allvar kan fråga en annan vuxen människa offentligt om den hann dra upp byxorna eller om de är kvar nere och få det uppriktiga svaret att personen i fråga ska kolla ...

Though chicks. Suzanne van Rooyen (mod.), Anna Jakobsson Lund, (Anna Blixt, John-Henri Holmberg), Therese Norén.

Och trots att det alltså var fullt upp hann vi i tid till panelen om Though chicks. Det blev ett givande samtal om hur kvinnor och icke-män porträtteras i fantastiken och hur "lätt" det är att det som skulle vara coola kvinnor bli till män med bröst. Det blir alltså inga komplexa och hela personbeskrivningar utan de får de stereotypa manliga hjälteegenskaperna fast den litterära motsvarigheten till kortare fållar och djupare urringningar. Så något vi saknar är fler sammansatta personligheter som har både mjuka och hårda sidor och som inte tar på ett sätt som gör att berättelsen trillar ner i machofällan. Någon i publiken undrade också hur det ser ut med kvinnliga "mentorer" för manliga "padawans" och alla tankeläsare i lokalen vet att det fick mig att börja tänka på The Incorrigible. Att ni andra inte hörde något berodde på att det inte kändes som att det var den sortens ledsagning som efterfrågades men ni kan ju kolla in Alvhilda-trilogin istället.

Point of View. Marcus Olausson, Ben Aaronovitch, Linnea Anglemark, Flemming Rasch (mod.), Eva Holmquist.

Sen bytte vi Point of View. Tyvärr var det under en av mina febertoppar så det kändes mest som att jag satt på en myrstack och hörde röster i 45 minuter. Jag har dock i efterhand blivit försäkrad om att det anses socialt accepterat att det händer i ett rum fullt av folk.
Vad gäller själva sakfrågan däremot kan jag inte direkt återge vad panelen tyckte men om jag inte redan börjat förläggar-ranta på temat så kan jag lova att det dyker upp på bloggen under hösten.

Efter välbehövligt mys med godispåsen påbörjades operation "vad ska du göra i kväll?" följt av kurragömma utan att riktigt veta vilka som skulle hittas. Eller ens OM de skulle hittas. Och när de väl hade blivit lokaliserade hade kommunikationssvårigheter gjort att det var lite osäkert vem som skulle vara var. Tur att vi var relativt instängda på hyfsat liten yta ... Och när vi lyckades tränga ihop oss vid ett enda långbord i baren i väntan på kvällens sista panel om ett eventuellt fantastikpris kom vi ännu närmare varandra.

Ganska precis kl. 22 tågar alltså ett gäng fantasy-/sf-författare in och sätter sig mitt i salen på en enda lång rad. Efter dem kommer resten av publiken. Knappt hälften så många. Och panelen börjar diskutera fördelar med att införa ett fantastikpris. Typ att det är ett tecken på uppskattning för författarna och på sätt och vis för förlagen. Att det är ett sätt att visa läsare inom fantastiken och kanske även utanför den på kvalitet och att det faktiskt finns en växande och regelbunden utgivning av inhemsk fantastik. Och det drogs paralleller till Norge där något liknande redan finns. Och så var det alla nackdelar ... Som att någon måste ta tag i det. Priset måste väcka intresse. Det tar tid. Det är mycket jobb. Är det läsarna eller förlagen som har initiativet? Ska det vara ett enda pris eller ska det vara två? Ska det delas i genre på sf/fantasy eller ska det delas upp på romaner/noveller. Hur stort är underlaget egentligen? Och allt det här är förstås relevanta frågor. Särskilt som panelen av en eller annan anledning inte drog större publik så kan man ju undra hur stort intresse det finns bland andra än potentiella nominerade. I princip kan vi väl säga att det landade i att ingen blev klokare än den var innan vi kom in i salen.

Så vi gick tillbaka till baren.

Och byggde oss ett nytt långbord för att försöka komma vidare på egen hand. Det gick jättebra ända tills vi på nåt sätt gled över i att prata om noveller: egna, andras, pågående, idéer ...
Det är ungefär den nivån som är lite "farlig" att hamna på när man har ett bord med typ ett dussin författare. Om "andra" tycker att vi kan kläcka ur oss märkliga funderingar i vanliga fall så vill ni helt enkelt inte veta vad vi pratar om när vi aktivt uppmuntrar varandra att spinna vidare på våra egna resonemang och glatt kastar oss in i andras. Intrigerna i dokusåpor kan framstå som lite bleka och urvattnade i jämförelse.

Det kanske är därför det stod på skylten till p-huset att de stängde vid midnatt. Så för att vara säker på att hinna flytta bilen var det ju bara att passa på under den korta stund någon råkade ha koll på tiden. Det var bara det att någon hade tänkt att det var skönt att inte behöva släpa runt på alla grejer när de låg så bra vid bordet. Och någon hade inte tänkt på att boksalen kanske låstes när programmet var slut. Så någon upptäckte att det var väldigt få kvar att fråga om nyckeln. (Nämnde jag att konventet hette ConFuse?) Till slut hittade en vänlig själ och jag den bar där personen med den enda nyckeln hade parkerat sig så att jag kunde få tag i min bilnyckel, hämta det lilla skrället och medan gps:n ba: "asså, du bestämmer inte över mig, jag vaknar när jag vaknar!" så fick jag i ett väldigt mörkt Linköping (och delvis ombyggt sedan jag bodde där och förresten aldrig körde bil i) försöka gissa mig fram till en parkering som inte tänkte stänga medan min hjälpsamma men febriga hjärna hejade på med en mental karta över Göteborg. Jag kan ju säga att det tog en stund ...
Men det gick och jag hittade till och med tillbaka till de andra som börjat undra var jag tog vägen. (Well, you and me both, apparently.)

Till slut antyddes det att det var stängningsdags. Några droppade av mot rummen, andra tog teleportern och somliga av oss blockerade trapphuset medan vi pratade om kongresstrivsel både i allmänhet och i synnerhet.

Det hann alltså bli rätt sent innan kudden fick tillfälle att titta på oss med sina vädjande ö...ron? Och då var vi rätt uppe i varv. Så det blev inte många timmar sova innan klockan ringde. Som om den ens hann före min nära-sendrags-väckning. (Det gäller verkligen att gå in för det här med att göra det mesta av sina helger hemifrån.) Så det var riktigt skönt att hinna med en lång och långsam frukost och ändå bli klara och vara tillbaka på plats i tid för trolltiderna kl. 11.

Troll i folktron och fantasy. Kristina Hård, Oskar Källner, Carolina Gómez Lagerlöf (mod.), Anna Vintersvärd, Rasmus Kaj.
Pernilla sa åt mig att posera ...

Det är inte ofta en panel börjar med allsång, men här blev det passande nog trollmors vaggvisa. Vilket kanske dessutom var bra för minnet eftersom jag hade glömt bort min novell Bergtagen. När vi väl kom igång så pratade vi om inspirationen i allt från folktron och John Bauer till Bamse. Och vi pratade om hur användbara trollen är för att skapa konflikter och utforska mänsklighetens mörkare sidor men också för att förmedla ett specifikt budskap. Och vi är alla överens om att trollens återtåg bara har börjat.

Ute i boksalen var det däremot relativt folktomt under söndagen. Så det gällde ju att hitta något att roa sig med. Som att ta bilder på varandras bord. Det var bara det att Eva Holmquist och vi stod mer eller mindre på varandra så när kameran åkte fram tänkte jag låta Eva få ha sina 15 minutes of fame för sig själv. Det tyckte inte Pernilla.
Ordspira förlag: Eva Holmquist.

Så vi kompromissade, för sånt gör man med sin författare ibland:
Fantasi förlaget. Elin Niklasson och Lisa Rodebrand (efter att hon hittats igen där hon gömde sig vid tröjorna).
Marcus Olausson.
Oskar Källner och Markus Sköld.
Working hard or hardly working ...

(Skulle det visa sig att det i den här tidsdimensionen egentligen hände i en annan ordning så beror det bara på att jag givetvis återberättar det från Andra Världars tidszon(er).)

Fantastik som tillflykt och terapi. Marcus Olausson/Zeke.

De av oss som hängt med Marcus tidigare i helgen borde ju ha anat vilken glädjedödande programpunkt det skulle bli. Mannen som tidigare hade fått ett helt rum att deprimerat tvärtystna bara genom att fråga om någon av oss hade en viss sorts sladd till nån sån där teknisk grej skulle alltså prata om att använda skrivandet som egenterapi efter att ha gått in i väggen. Men naiva som debutanter satte vi oss längst fram. Och där satt vi medan han tog oss med på sin väg till utmattningsdepression och resan tillbaka bara för att rusa in i det igen med huvudet före. Jag vet egentligen inte var jag ska börja nysta i det men det var en väldigt modig insats, rak och ärlig och ... tung.
Så det fanns liksom inte mentalt utrymme för fler paneler efteråt.

De första började fundera på att packa ihop och Pernilla och jag började fundera på var det fanns sånt där man äter. Restaurangen hade inte öppnat och kartan på baksidan av programmet smakade liksom lite torrt. Och sen blev det inte bättre av att hon plötsligt upphörde att existera. I ena stunden stod hon där och i nästa var hon bara borta. (Hon hävdar däremot att det var jag som försvann men jag letade ju bara efter henne så det räknas ju inte.) Hur som helst så gick jakten skitdåligt. Och stripsen var inte ens saltade.


Ähm. Right. Så ... Jag kanske borde ha gått på den där panelen om att skriva con-rapport? Seså, upp med en hand: hur många känner sig sugna på att åka på nästa års Swecon i Stockholm?

Nu börjar det dra ihop sig till ConFuse!

Nu börjar det äntligen dra ihop sig till årets Swecon (som är den nationella sf- och fantasykongressen). Träffa likasinnade och lyssna på paneldebatter och föredrag eller delta i samtal och bara häng med en massa likasinnade. Låter det som något för dig? Fixa din medlemsansökan, programmera in Frimurarehotellet i Linköping på gps:en och skriv in 7-9 augusti i kalendern!

För oss på Andra Världar pågår förberedelserna med att få snyggt på bokbordet för fullt. Den här gången är det jag och Pernilla Lindgren som åker men vi tar självklart med oss hela förlagets sortiment.

Som om inte det var nog kommer vi båda två att delta i programmet.
fredagen 7/8 kl. 19.00 kommer jag att diskutera fantastikförlagens situation i Sverige och kanske ger vi vår syn på vad vi letar efter för manus just nu.
Senare samma kväll kl. 21.00 kommer Pernilla Lindgren att vara med i en paneldiskussion om att skriva historiska romaner och fantasy.
söndagen 9/8 kl. 11.00 kommer jag att vara med i en panel som pratar om troll i fantasy och folktro.

En del av det pyssel som pågår i kulisserna:

Min urban fantasy-serie "Den där sagan" har fått ett nytt hem, ordentligt ombonat för att Superviruset ska trivas.

Men vi har också ordnat med en egen hylla för Pernilla Lindgrens urban fantasy/skräck-serie Alvhilda.

Dessutom har piraterna varit ute och skaffat sig lite ny rekvisita ...

Det är inte du, det är Blogger

Jag har nyligen blivit uppmärksammad på ett mysterium. Eller det kanske bara är nåt tekniskt mumbojumbo?

Grejen är att det tydligen inte går att kommentera om man inte i en eller annan form har sålt sin själ till Google. När jag först fick höra om det kollade jag inställningarna men det är meningen att "Vem som helst" ska kunna klottra ner en kommentar om lusten faller på och längre än så sträcker sig inte mitt intresse för att felsöka. Det är ju uppenbarligen varken mig eller kommentatorerna det är fel på. Så det måste vara Blogger!

Nu handlar ju inte mitt sporadiska bloggande om att få kommentarer men det är ju alltid roligt att diskutera saker och ting. Så om Blogger inte anser att just du är vem som helst och därmed inte låter dig vara med kan du istället till exempel leta upp min författarsida på Facebook och lämna din kommentar där.

Skiljetecknen - berättelsens ... leverfläckar

Jämfört med de tidigare inläggen om berättelser och deras olika delar kan det här inlägget låta väldigt skrivtekniskt. Vaddå skiljetecken, liksom. Det är väl bara att avsluta meningen med punkt och skrikande med utropstecken så är det bra sen? Men jag menar alla de där små krumelurerna som finns mer eller mindre överallt i berättelserna. Punkterna, utropstecknen, frågetecknen, citationstecknen, kommatecknen, mellanslagen ... allt som skiljer ord från ord och meningar från meningar. Och, på förekommen anledning, stycken från stycken.

Det här inlägget handlar alltså inte om att skilja ett semikolon från en punkt eller att hålla isär mellanslag och utropstecken. Sådant förutsätter jag att författare och aspiranter tar sig tid att ta reda på om de inte redan vet det. Kommer man inte ihåg det från skolan eller blir osäker går det alltid att kolla upp vilka skiljetecken som används hur, att låta bli vore lite som att kalla sig ryttare utan att ens veta vilken ände som är fram eller bak på en häst. Man kan göra det - men det är inte rätt.

Vad jag är ute efter med det här inlägget är snarare att se på skiljetecknen som en del av helheten. Det är tack vare dem berättelsen får sitt flyt och sin melodi. Eller inte. Det räcker alltså inte att tänka på vad som är rätt eller fel sätt att använda dem medan man skriver, det måste kännas!

Jag hörde någonstans att förr i tiden (typ medeltid eller så, inte förra veckan) när man inte hade passbilder så beskrevs folks hud istället. Anledningen var att en bild kan likna nästan vem som helst eller rentav vara ... låt oss kalla det "något missvisande inställsamt porträtterad" - men en persons hud ljuger inte, den är unik (tänk till exempel på hur det gick i Orphan Black mellan Paul och Sarah) så det kunde stå i passet att någon hade ett födelsemärke här och en leverfläck där. På samma sätt som våra märken i huden gör oss unika ger skiljetecknen berättelsen dess unika uttryck.
En del människor har nästan inga leverfläckar alls medan andra har flera. En del berättelser är sparsmakade med sina skiljetecken medan andra vimlar av dem. Det ska vara så. Det är vackert. Men precis som huden får blåmärken och ärr när den skadas så syns det om en text har blivit misshandlad av sin författare. Få skinn är lika känsliga för beröring som en text är. Därför är det alltid lika frustrerande att läsa berättelser där författarens förhållande till skiljetecknen är ungefär som prins Johns självkännedom i Men in tights.

"Meh!" kanske någon suckar. "Ge mig fnösktorr och superpraktisk skrivteknisk vägledning istället!"
Självklart kan jag göra det! Också.

Ett skiljetecken sticker nämligen ut från de andra genom att felanvändas oftare än de flesta, så låt oss avhandla det här med mellanslag, space, den långa knappen längst ner på tangentbordet. Det finns tillfällen när den ska användas - fast många glömmer bort det - och det finns tillfällen när den inte ens ska nuddas - ändå pressas den ner som en gaspedal på en racerbana.

Den första situationen handlar om kombinationen av mellanslag och tre punkter. Om punkterna markerar avbrott i en mening ska det finnas ett mellanslag före dem. Om punkterna däremot markerar avbrott mitt i ett ord ska punkterna sitta ihop med de bokstäver som finns med.
  • Det är skillnad på att avbryta mitt i en mening och mitt i ett ord.
  • Det är skillnad ...
  • Det är ski...
(Och bara som en bonus: visste du att det finns ett kortkommando i de flesta ordbehandlingsprogram så att du slipper trycka punkt-punkt-punkt. Testa AltGr och . (om det av någon anledning inte funkar så använd Ctrl Alt och .) eller Alt och . på en Mac. Tada! Alltid rätt antal punkter.)

Den andra situationen handlar om att aldrig någonsin använda den där långa knappen i kombination med den lustigt formade knappen till höger. Du vet, den där knappen med en vinklad pil på. Enter. Retur. Kär knapp har många epitet. 
  • Gör aldrig mellanslag före ett radbryt.
  • Gör aldrig mellanslag istället för indrag. Det spelar ingen roll om du tror att du vill göra ett enda, två eller bortåt tre, fyra eller fem. Rätt svar är inte bara noll utan "varför skulle jag över huvud taget göra det?".
Se det som en av de där naturlagarna som det rent fysiskt inte går att bryta mot. Hitta på en ramsa som hjälper dig att komma ihåg, skriv en lapp att klistra fast på skärmen, amputera högra lillfingret, uppfinn en tryckkänslig vante som ger dig elstötar varje gång du försöker eller gör en mental lobotomi som hindrar dig från att minnas att du någonsin tänkt tanken. Bara. Gör. Det. Inte. Kombinera aldrig mer tangenterna enter och space!

Jag förstår att det här är jättedeppigt för den som mäter sin prestation i antal tecken. Men se det från den ljusa sidan: plötsligt får du plats med massa mer text i novelltävlingar med begränsade teckenmängder. Dessutom minskar du risken för förslitningsskador på tummen genom att kraftigt dra ner på ditt användande av space. (Något som även särskrivare och dubbla-mellanslags-tryckare kan ha i åtanke ...)

För grejen är att om du tycker att det verkar skittråkigt att rensa bort alla mellanslag på order av förlaget så tänk då på hur kul någon annan skulle tycka att det är att göra det åt dig. Och om du tycker att det ger dig en jäkla massa merjobb så kom ihåg att du både gjorde och skapade dig merjobbet redan när du satte dit dem.
Vet du absolut inte hur du lägger in indrag i dokumentet med hjälp av ordbehandlingsprogrammet och inte blir klokare av att fråga en vän eller debattera ämnet i ett forum på nätet så bara låt bli att göra något alls. Det är i slutänden sättarens jobb att se till att det blir rätt och det går bra mycket smidigare att bara skapa mallen utan att behöva gå igenom dokumentet för att plocka bort alla mellanslag som inte har där att göra till att börja med. (Och ja, sättaren klarar alldeles utmärkt att göra indrag på rätt ställe utan att få "hjälp" av författaren eller är du en sån som talar om för alla hur de ska sköta sina respektive jobb?) Minns alltid det gamla djungelordspråket att en glad sättare gör en snyggare inlaga medan en passivt aggressiv sättare löper risk för högt blodtryck.

Ta därför gärna för vana att alltid titta igenom manuset efter dolda tecken (de ploppar fram om du trycker på den lilla symbolen som ser ut som siamesiska I:n) innan du skickar in det till förlag. Jag säger inte att någon skulle bli refuserad av att ha för många mellanslag men nog sjutton ser det proffsigare ut att inte ha "tab:at" sig. Oh yes, pun very much intended!

Med allt detta vill jag ha sagt att skiljetecknen är märkena i din hud, de är dina leverfläckar. Var medveten om dem, känn in dem och älska dem! Men operera alltid bort de leverfläckar som kan misstänkas innebära hälsofara.